Det var en briljant idé – bekämpa våldsamma robotar i en retro-osande skärgård. Synd bara att ”Generation Zero” liknar en ofärdig beta.

Första timmen är jag såld. Det känns som att Stockholmsstudion Avalanche har gjort sitt coolaste projekt hittills. Vilket i och för sig kanske stämmer, då det inte är så svårt att bräcka kalkonspel som ”Just Cause 4”. Men efter att ha genomlidit vad som känns som en halv livstid i en tjusig och Simon Stålenhag-aktig miljö vill jag bara att det ska vara över.

Som svensk är det lätt att bli förförd av korsstygnsbroderierna i de IKEA-inredda hemmen, den utbredda grönskan och den gosiga sommarstugestämningen. Men bortom drömbilden av Sverige finns ett pajigt och framför allt ganska slappt spel. Husen har nästintill identiska möbler, bilarna likadana registreringsnummer och texturerna påminner alla om varandra. ”Generation Zero” kopierar och klistrar in. 

Det är svårt att beskriva handlingen eftersom att den är byggd på några text- och ljudmeddelanden som plockas upp här och var. Men det jag har förstått är i alla fall att vårt land befinner sig i ett alternativt 80-tal där robotförsvaret totalt ballat ur. Stora maskiner vandrar runt i våra skogar och jag ska försöka ta ner dem tillsammans med upp till tre andra kompanjoner.

Jag vill så himla gärna tycka om konceptet, men det går inte. Upplägget upprepas; hitta robot, döda robot, loota. Det enda som förändras är egentligen storleken på fienderna. Världen känns också alldeles för enorm i förhållande till innehållet. Det märks att Avalanche har snålat med budgeten och hoppats på att det här ska kunna passera som ett charmigt indieprojekt. Tyvärr blir det bara trasig beta-pannkaka av det hela.

Att ta sig an det här äventyret på egen hand är helt värdelöst. Det funkar bättre att spela tillsammans med främlingar, men upplevelsen är som mest optimal med ett par kompisar. Då kan ni plågas tillsammans och göra det bästa av situationen. När striderna känns instabila, röstskådespeleriet stelt och buggarna haglar kan ni förhoppningsvis skratta åt helvetet och känna någon form av samhörighet.

Det verkligen tur att ”Generation Zero” har sin look att skryta med. Trots att Avalanche vägrar erkänna sin koppling till Stålenhag blir det ironiskt nog inspirationen från illustratören som räddar spelet.