Min stolthet är död och självförtroendet ligger som en blöt fläck på golvet. ”Sekiro” är min inre masochists våta dröm.

Att spela ”Sekiro: Shadows Die Twice” är som att slå lilltån i stolsbenet. Smärtan är intensiv och tårarna sprutar. Men situationen är så pass komisk att ”nästa avfart: mentalsjukhus”-skrattet är ett faktum.

Jag råkar också vara en självplågare. En sån där dyrkare av From Softwares tidigare tortyrupplevelser som ”Bloodborne” och ”Dark Souls”. Det går inte att missta att ”Sekiro” hör till samma familj av svåra spel. Men nu byts fantasy- och Lovecraft-referenserna ut mot japans Sengoku-period. Flerspelarläget är borta och protagonisten är förutbestämd – shinobin Sekiro, mannen med fräsig armprotes.

Jag får käftsmällen jag hoppats på. Och det gör mycket ondare än jag föreställt mig. Ett nytt stridssystem gör att jag tvingas lägga allt jag lärt mig på hyllan och tänka om. Jag behöver ha en mycket mer aggressiv approach, till skillnad från i exempelvis ”Dark Souls” där jag straffades för att vara girig med attackerna. Att vara flitig med svärdet och parera attacker fyller nämligen en särskild mätare upp som – när den är full – gör det möjligt att ta ner en stor del av fiendens liv. Större fiender kräver dessutom att jag gör om detta moment fler gånger. Även jag har möjlighet att återupplivas – därav namnet ”Shadows Die Twice”.

Det är lite som att köra en bil alldeles för snabbt på en alldeles för liten väg. Jag hänger inte alltid med i svängarna i ”Sekiro”. ”Dark Souls” och ”Bloodborne” har gjort mig fartblind, och jag finner det svårt att veta om jag ska blockera eller attackera. Eller för den delen om jag ska hoppa bakåt, höger, vänster eller upp vid attacker som inte går att skydda sig mot. En gripkrok i armprotesen gör att jag kan svischa förbi fiender och smyga på hustaken, men det gör också att jag missar stora områden och nyckelföremål på marken.

Till ytan ser spelet rätt simpelt ut. Det finns ganska få vapen att välja mellan men armprotesen kan uppgraderas till både yxa och eldkastare. Attackerna jag låser upp är inte heller överväldigande många. Att välja rätt kombination kan däremot vara avgörande för att klara en boss – även minibossarna kräver att jag ständigt lär mig nya metoder. Det resulterar i en extremt brant inlärningskurva som stundtals ger mig håll.

När jag förstår hur allt hänger ihop sitter jag trotts allt detta i förundran och njuter. ”Sekiro” är späckat med små lustiga detaljer och håller From Software-nivån. Som en sann masochist tittar jag därför på det där stolsbenet och tänker: ”mums, här vill jag slå i tån om och om igen”.