”Days Gone” släpps när jag är som tröttast på zombier och plågade män. Actionspelet går rakt in i fällan av post-apokalyptiska klyschor.

Varför ens försöka göra ett spel om zombier efter mästerverket ”The Last of Us”? Snacka om att skjuta sig själv i foten. Men ”Days Gone” insisterar på att tolka en ny sorts pandemi och låta spelaren jagas av hjärndöda varelser i ett nedbrutet samhälle. Aja, de är i alla fall innovativa nog att kalla sina zombier för ”freakers”.

När jag såg en trailer för spelet på E3 2016 tänkte jag att det skulle vara ”Dead Rising”-plojigt. Jag hade fel. Berättelsen utgår från Deacon St John. En man med bakåtvänd keps som helst inte skjuter kvinnor om han inte måste och vars bästa vän är en motorcykel. Hans fru dog för två år sedan och han hanterar sin sorg genom att inte hantera den. Istället gör han något så macho som att mörda precis allt i sin väg och ständigt riskera sitt liv. Det är en slätstruken story och ett schablonartat karaktärsporträtt som aldrig når sitt klimax. 

Deacon provocerar mig något otroligt. Så pass mycket att han förstör hela min upplevelse av spelet. Han är ärrad och känslomässigt avstängd, men innerst inne bär han på ett hjärta av guld. Kom igen. Det är lite väl 2012 att döda fruar, systrar och döttrar hit och dit för att trigga igång någon slags smärta hos manliga hjältar. Testa något nytt. ”TLOU”-Joel lajvar också ”svår kille” men han har ändå många lager och är likeable.

Jag hade också förväntat mig fler horder av anstormande zombier. Men jag dödar egentligen människor oftare än ”freakers” och utrotar deras läger på löpande band. Skjutandet känns inte helt pricksäkert och jag föredrar att smyga mig fram och slå sönder skallar på nära håll. Samtidigt kräver andra fiender – till exempel infekterade björnar och vargar – att jag lägger fram en mer uttänkt strategi. I många lägen känns det egentligen enklare att inte slåss alls, utan bara gömma mig eller springa förbi helvetet. Det är väldigt kontraproduktivt med ett spel som inte riktigt uppmuntrar till strider.

Jag tillbringar överdrivet mycket tid med att samla XP så att jag kan uppgradera min motorcykel och göra den både tåligare och snabbare. Varför? Det här är ingen prioritering jag kan stå för. Jag vill inte tuta på i hundra kilometer i timmen utan att reflektera över vad fan det är som pågår inom mig och runt omkring mig. Det är osympatiskt.

Men det absolut värsta med ”Days Gone” är att min kollega Angelica är tokförtjust i det. Hon är typ kär i Deacon. Det är hemskt. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna se henne i ögonen igen.