Nostalgi i all ära. Men när ”World of Warcraft” går tillbaka till rötterna är jag inte säker på att det verkligen var bättre förr.

”WoW” har sedan sin succérelease 2006 gjort en makalös resa. Med sitt genomarbetade men ändå lättbegripliga MMORPG tog Blizzard Entertainment världen med storm. Konkurrenter krossades på löpande band och Azeroth blev ett populärkulturellt fenomen, liksom ett hem för miljontals människor. Sedan dess har spelet förnyats och utvecklats – allt för att hålla sig aktuellt med sin tid och fortsätta locka fans.

Ändå sitter jag här, 15 år efter dess release, och spelar ”World of Warcraft: Classic” – originalupplevelsen, så som “WoW” såg ut långt före att expansioner ens var påtänkta. I ”Classic” finns inga högupplösta texturer, smidiga karaktärsanimationer, worgens, blood elfs, death knights eller demon hunters. Det är spelet i sin absoluta linda.

Alla är nämligen inte övertygade om att utvecklingen varit positiv. ”World of Warcraft: Classic” är mer än bara en flirt med det förflutna. Det är en resa tillbaka till en svunnen tid där varken talangträd eller gränssnitt var strömlinjeformade. Få hjälpverktyg fanns tillgängliga och jag tillbringade timmar med att hitta spelare villiga att förlora sig själva i ett dagslångt dungeon-äventyr. Nu kan jag återuppleva allt detta igen!

”Classic” förkroppsligar ett ”WoW” när det var som enklast i sitt utförande, men som svårast i sina utmaningar – med socialt samspel och samarbete. Här finns något som sedan länge gått förlorat och som inte existerar i den senaste expansionen ”Battle for Azeroth”. Dagens version är mer automatiserad, där jag med ett knapptryck kan transportera mig runt i världen och klara av en dungeon på 15 minuter. Därför känns det oerhört organiskt och äkta när jag återupplever glansdagarna genom att än en gång få spela upp en paladin i Azeroth, utan hjälp från vare sig spelet eller add-ons.

Med det sagt är ”World of Warcraft: Classic” långt ifrån någon helig graal. Tvärtom kan det stundtals vara en riktig plåga som bara de mest hårdföra och tålmodiga spelare kan njuta av. Devisen är att hårt arbete belönas och att du ska slita för brödfödan. Mycket av moderna ”WoW” förbättrade gamla funktioner av en anledning.

Att lägga ner 40 minuter på att klara av ett enda quest var kanske spännande 2006, men att döda 50 vildsvin för att få fem quest-föremål är inte bra speldesign. Tanken på att behöva göra det här i tre-fyra veckor – enbart för att jag ska nå maxnivån på 60 – är en närmast hisnande tanke.

Nostalgin är påtaglig, och även om jag stundtals älskar denna svunna tid lär det inte dröja länge förrän jag är tillbaka i ”Battle for Azeroth” igen.