Google Stadia är framtiden. Det är inget snack om saken. Men streamingtjänsten behöver fler spel innan det är dags att dumpa konsolen för alltid. 

Att testa Google Stadia i mitt eget hem känns som science fiction. Även om jag vant mig vid Netflix och skrotat dvd-boxarna för längesen är det åka-i-en-Tesla-coolt att trycka på ”play” utan att behöva ladda ner en fil. Som idé är Stadia självklar, överlägsen och användarvänlig. Den får mig att aldrig någonsin vilja ha en klumpig spelmaskin på tv-bänken igen. 

Säg hejdå till grafikkort, processor och ram-minne. Spela på tv, dator eller surfplatta. Jag var orolig för att den molnbaserade streamingtjänsten skulle vara för bra för att vara sann, men den lever faktiskt upp till många av mina förväntningar. För att köra Stadia på min tv krävs en Chromecast ultra och en handkontroll. That’s it. De två kopplas ihop via wi-fi och sedan är det bara att tuta och köra. Det är verkligen magiskt att komma igång på nolltid.

Sandlådespel – alltså där världen är begränsad till ett visst område – flyter på utan några som helst problem. ”Shadow of the Tomb Raider” är precis lika 4K-tjusigt som på Playstation 4 Pro. Jag kan se svettpärlor på Lara Crofts hud och färgskiftningar och skråmor på stenväggarna. När jag ramlar av från en klippa och dör tar det endast två sekunder innan jag återupplivas. Jag minns det som att laddningsskärmen var minst tio sekunder trögare på PS4:an. 

Ett online- och skjutarspel som ”Destiny 2” funkar förvånansvärt bra. Till och med på min sketna Macbook – fast med snäppet tråkigare upplösning. Eller så här, det rullar på bra för casualspelare. Om du vill ha mer känslighet i siktet och gå all in ska du hålla dig till PC. Stadia bräcker inte riktigt en påkostad dator, men den är helt klart ett hot mot konsolerna. 

Dippen kommer dock med ”Red Dead Redemption 2”. Mitt högteknologiska uppvaknande får sig en törn så fort jag ger mig in i den öppna världen. Det här är påfrestande att strömma. Bara jag bläddrar bland mina vapen eller pulsar genom snön är lagget ett faktum. En trådad uppkoppling hjälper, men i slutändan är det ändå svårt att tävla med ett stabilt grafikkort. 

Det största problemet är egentligen det skrala utbudet som inte ens är i närheten av vad Sony och Microsoft har att erbjuda. Vid lanseringen finns det 22 spel på plattformen. Planen är att fler ska läggas till. Så fort de skrapat ihop till ett större bibliotek kommer det bli värt med en prenumeration på 99 kronor i månaden. I betaltjänsten har man valt ut vissa spel som ingår i månadskostnaden. I början av nästa år ska man även släppa en gratisversion där alla titlar kan köpas separat. 

Trots barnsjukdomar är Google Stadia revolutionerande. Jag vet att många gamers känner ett motstånd inför det digitala och vill krampaktigt hålla fast vid sina konsoler och fysiska spelexemplar. Men själv är jag totalt osentimental och välkomnar det mesta som lutar åt en Elon Musk:ig framtid. 

Jag önskar dock att ett mer likeable och inte så data-besatt företag, typ Nintendo, hade varit först på bollen med tekniken. Men vad ska man göra, Google har ju de ekonomiska musklerna. Det ska bli spännande att se om Xbox motsvarighet, xCloud, kommer att kunna mäta sig med Silicon Valley-jättens satsning. 

Och jo, jag vet att man är helt beroende av bredband för att kunna spela. Men det är exakt som när man strömmar tv-serier, filmer och musik. I framtiden kanske Stadia gör det möjligt att hämta hem spelen så de finns tillgängliga offline. Det är bara att vänja sig vid tanken på att det är så här vi kommer att konsumera all populärkultur om bara några år. Herregud, vi rör oss mot 5G! Internet finns i princip överallt. 

Det har tagit tid för spelgiganterna att ge sig in i streaming-matchen. Kanske för att de inte vill lägga krokben på sig själva och ta kål på sina egna hårdvaror. Därför är jag tacksam för att Google tvingar fram en utveckling som förr eller senare hade varit oundviklig.

Ta det lugnt, Stadia kommer inte döda konsolstjärnan riktigt än. Men den skyndar definitivt på åldringsprocessen.