Luigi är tillbaka i skräckhuset där överraskningarna väntar runt varje hörn. Att gå på spökjakt har sällan varit så här trevligt. 

Jag vågade knappt spela första ”Luigi’s Mansion” till Gamecube. Obs, jag var sex år och rädd för i princip allt som rörde på sig. Marios brorsa ensam ute på vischan i någon Djursholmsvilla – helt omringad av spöken – var inget succérecept. 

Arton år senare kan jag ta mig an ”Luigi’s Mansion 3” under kvällstid och utan sällskap i soffan. ”Resident Evil 2” ligger liksom lite mer på min skräcknivå nuförtiden. Det hjälper också att Nintendos tredje del i spelserien bäddar in allt det läbbiga i ett lekfullt mys. 

Luigi tar med sig det gamla rövgänget till en lyxresort bland gröna kullar. Solen skiner. Väskorna bärs upp till rummen. Allt verkar vara frid och fröjd. Men under natten försvinner Peach, Mario och Toad-kompisarna spårlöst och Luigi inser att mästerspöket King Boo lurat in dem i en fälla. 

Varje våning ska utforskas och rensas på spöken. Med hjälp av min Poltergust G-00 sugs inte bara vålnader upp, utan även kläder, blommor, papper, mat och lite allt möjligt. Spelet handlar lika mycket om att förstöra omgivningen och samla på sig pengar som att smasha onda andar till höger och vänster. Ficklampan är också ett perfekt hjälpmedel. Den kan skrämma fienderna och samtidigt spåra dem med något slags UV-ljus som man i vanliga fall helst inte använder i hotellmiljö. 

Och vi får inte glömma Gooigi! Slemversionen av huvudkaraktären och hans högra hand. Gooigi kan slinka igenom trånga utrymmen som till exempel golvbrunnar och galler och bidra med dubbel sugkraft. 

Det blir bara knasigare och knasigare ju längre upp jag åker med hissen. Jag slåss mot en fiskälskande kock och ett pianoproffs och kastas in i alltifrån en filmstudio och ett medeltida slott till ett växtrike där jag kan gå loss med motorsåg. Det finns knappt en enda stund där Luigis ben inte skakar. Jag älskar verkligen tempot och de snillrika pusselutmaningarna som ständigt toppar varandra. 

Storyläget är själva grejen, man kan strunta i allt annat. Multiplayer är bara kul med vänner. Med främlingar blir det hysteriskt och ohanterbart. Rent tekniskt känns kontrollerna ibland krångliga och okänsliga, som att dammsugaren är lite trög. Det är extra frustrerande när knappkombinationerna byggs på. Annars finns det verkligen inte mycket att klaga på. 

Tro mig, du kommer inte att ångra det här köpet. Nintendo har ännu en gång lyckats med en spelskapares svåraste uppgift; att underhålla på oväntade sätt.