Igenkänningen är hög i ”We met in May”. Spelskaparen Nina Freeman sätter fingret på vad som gör dejtandet så utlämnande och skört.

Hon har listats som en av de mest inflytelserika spelutvecklarna av Forbes. Nina Freeman har låtit en ung tjej utforska sin sexualitet med hjälp av barbiedockor i ”How do you do it” och porträtterat onlinekärlek i ”Cibele”. Att göra spel om okonventionella ämnen med kvinnlig vinkel är något som hon är expert på.

”We met in May” är ett dejtingspel som Freeman skapat tillsammans med sin pojkvän Jake Jefferies. Från Ninas perspektiv får jag följa de första stapplande stegen i deras relation, när de precis har börjat lära känna varandra. 

Nervositeten hänger i luften under deras dejter. Nina stressas av att Jake kommer på besök i hennes ostädade lägenhet och jag får välja om jag ska dölja hennes body pillow i soffan och komma på ursäkter till varför hon har en animesamling som fyller en hel bokhylla. Eller om jag bara ska försöka äga situationen.

Under deras häng på stranden skiftar spelet till en ”Surgeon simulator”-mekanik där Nina kastar sand, sprutar ut solkräm och häller vin i Jakes mun med sina bångstyriga armar. Det är klumpigt och tafatt, men så låser sig deras blickar i varandra och tiden stannar.

Jag är också med Nina när hon provar kläder i en butik och Jake blir totalt knockad av hennes outfits. Alltså bokstavligen. Plaggen har olika starka attacker med olika namn beroende på hur de kombineras. Jag kan säga att ”adorable smashing continental crush”-kombon verkligen fick killen på fall. 

Till slut landar båda två i något som liknar en mer trygg, men fortfarande nyfiken fas i förhållandet. De vågar retas, ta mer på varandra och har byggt upp ett vardagsliv där de lagar middag och planerar vilken tv-serie de ska kolla på. 

Berättelsen visar hur små detaljer kan kännas jättelarviga och på samma gång tas på dödligt allvar. Gulliga dialoger i pastellmiljö blandas med Ninas inre tankar, tvivel och osäkerheter. Det är lätt att känna igen sig i hennes ängslighet, men också i hennes längtan.

Nu låter det som att det här är ett superpretentiöst verk. Men det lyckas faktiskt omvandla det fula till humor. Typ som i det otroligt starka ögonblicket när jag försöker få Nina att hälla sand över Jakes huvud men råkar istället ge honom en ömsint klapp på kinden. 

”We met in May” omfamnar det plojiga hos en dejtingsimulator, samtidigt som det ger genren helt nytt liv. Förhoppningsvis blir det en fin tidskapsel för framtida Nina och Jake.