Startsida / Inlägg

Hostmedicinen hjälpte mig förstå ”Journey to the Savage Planet”

av Effie Karabuda
Foto: Typhoon Studios
Rate

Journey to the Savage Planet

Från 12 år

Format: Playstation 4, Xbox One, PC

Pris: Ca 299 kr

Utvecklare: Typhoon Studios

Utgivare: 505 Games

När man är sjuk i influensa och alldeles Cocillana-dåsig finns det inget spel som känns vettigare än ”Journey to the Savage Planet”. 

Det säljs in som en upptäcktsfärd till en främmande planet där satirisk humor blandas med aliens som exploderar i grön geggamoja. Vilket absolut stämmer. Men tillvaron på den så kallade ”savage” planeten är inte så brutal och knasig så man tror. Särskilt inte om man går på stark hostmedicin. Då känns allt bara superlogiskt.

När jag kastade mig in i det här rymdäventyret hade febern och rethostan hållit mig vaken tre nätter i rad – fram tills dess att en läkare räddade mig med Cocillana. Som ni säkert vet kan medicinen ha en rätt så kraftig inverkan. Ta därför allt jag skriver här med en nypa morfin. 

Som anställd av Kindred Aerospace – alltså i spelet, inte i verkligheten, herregud så bortkopplad blev jag inte – ska jag utforska en ny planet och avgöra om mänskligheten kan bosätta sig där. På grund av klimatförändringar och yada yada. Det betyder att jag scannar skiten ur all flora och fauna, dödar rullande monster som består till 90 procent av ett öga och bär runt på lila gegga i min vänstra hand som om det vore någon slags delikatess signerad Mathias Dahlgren. Frågor på det? 

Foto: Typhoon Studios

Mina vapen är ofta en sörja i ena handen, pistol i den andra. Jag växlar mellan att kasta gojs och skjuta allt som attackerar mig. Och det är många fiender som vill åt mig. Nästan för många. Hela tiden. Efter ett tag blir stridstekniken så monoton att jag är redo att ge upp.

Ducka, skutta åt sidan, skjut, skjut, skjut och hitta den svaga punkten. Om och om igen tills jag hamnar i en bossfight där samma procedur ska genomföras fast på en större varelse. Att få hjälp av en co-op-kompis gör dock processen lite mer uthärdlig. 

På många sätt är ”JTTSP” ett öppet ”No Man’s Sky”-universum med dolda mysterier och grottor, men med en tydligare att-göra-lista. Jag hade önskat att utvecklarna vågat omfamna friheten fullt ut och inte hamnat i tråkiga gameplay-mönster där dödandet stannar upp utforskandet. 

Foto: Typhoon Studios

Det roliga ligger i att få samla material, uppgradera saker i rymdskeppets 3D-printer och använda själva redskapen. Typ oändliga ziplines och änterhaken (som är ett frö??) som tar mig till oanade höjder. Eller att bara få existera i världen. Kasta in monster i köttätande växter och se hur de strimlas sönder och vandra omkring bland rosa och turkosa svampar. Allt det där som låter så konstigt på papper framstår som helt självklart.

Jag vet inte om det var hostmedicinen eller utvecklarnas förtjänst. Men jag kände mig verkligen som hemma i ”Journey to the Savage Planet”. Så pass att jag ibland var fullt övertygad om att aliensörjan på skärmen skvätte in i mitt vardagsrum…

Och vi behöver inte gå in mer på det.

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Felix Blom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB