Ja, jag recenserar enbart det här spelet för att det har samma namn som jag. 

När mina småpretentiösa kulturarbetare till föräldrar döpte mig efter boken ”Effi Briest” anade de inte att spelet ”Effie” skulle släppas några decennier senare. För ”Effie” är liksom så långt ifrån man kan komma Theodor Fontanes tyska och osentimentala skildring av en splittrad ung kvinna. Det är en fantasysaga om en gråhårig man som åker hoverboard på en runsten. 

Galand har inte alltid varit en gamling. Men när han stötte på den onda häxan Melira drabbades han av en förbannelse och förlorade alla sina ungdomsår. Nu ska han rädda världen från all ondska, bevisa att han har ett gott hjärta och kan förinta häxan. Hela den här historien berättas till ett litet barn som heter Effie – i en enda utdragen flashback.

Jag vet inte hur ni känner, men om mitt namn nu måste kopplas ihop med ett spel hade jag gärna valt en annan, lite häftigare story. Typ ett rymdepos om en tuffis som heter Effie som skjuter aliens i skallen och bor på ett ”Battlestar Galactica”-liknande skepp och kanske flörtar friskt med den heta piloten Alejandro som bryter på spanska och FÖRLÅT jag ska sluta nu.

Men i stället får jag dras med en gubbe som tar sönder krukor, samlar på runor, hoppar på svävande plattformar, öppnar kistor och slår ner troll i en färgstark medeltidsvärld. Allt till ljudet av en berättarröst som säger saker som ”Galand felt an urge within him” var och varannan minut. 

Det är inget jättestort fel på ”Effie”. Det är bara inte vad jag hade hoppats på. Jag växlar mellan lätta och tunga slag och klår typ sju olika sorters fiender om och om igen. Med hjälp av en boomerang och en jordskredsattack kan jag utplåna det mesta på bara några sekunder. Pussellösningarna går ofta ut på att matcha symboler, eller dra i olika spakar. 

Min hjärnkapacitet används inte fullt ut. Det här 3D-äventyret riktar sig nog mest till yngre gamers som vill vaggas in i ett tryggt och kravlöst fantasymys. Ofta känns det som att jag spelar en förutsägbar barnbok och blir ständigt puffad i rätt riktning. 

Jag har inte heller riktigt återhämtat mig från den största vändningen i hela spelet. Vid ett tillfälle inser huvudkaraktären att hans sköld – en slags självlysande runsten – går att använda som hoverboard. Han glider fram i rasande fart som en liten Voi-parvel utan konsekvenstänk. Supercoolt, verkligen. 

Det här är ett ok jag kommer att bära för resten av mitt liv. Spelet ”Effie” och jag är evigt sammanlänkade. Det är okej, jag kan lära mig att leva med det. Men mina föräldrar behöver kanske inte veta något.