I två årtionden har kärlek, livspussel och nedbrunna kök präglat ”The Sims”. Men framför allt har spelserien fört oss kvinnor samman. 

”Jag spelar inte, men jag spelar Sims”, är en replik jag hört från otaligt många kvinnor  genom åren. Ofta ursäktar de sig för att de ”inte kan någonting om spel” och vill absolut inte kalla sig för gamers.

Efter en halvtimmes förhör visar det sig att tjejen i fråga har byggt typ ett hemsökt slott och dödat fem familjer, startat en häxskola à la Hogwarts och befruktat alla sina grannar i ”The Sims”. Någonstans där blir vi bästisar och delar anekdoter i minst en timme till. 

Jag, och många av mina väninnor, har sedan det första spelet släpptes den 4 februari 2000 ägnat större delen av våra liv åt att leka digitalt dockhus. Gärna inpå småtimmarna under olika sleepovers. Utan att överdriva har jag säkert klockat lika många speltimmar i simulatorn som Heaton samlat på sig i ”Counter-Strike”.

Koden för fuskfönstret, ”ctrl, shift och c”, sitter i ryggmärgen. Som liten brukade jag skriva in ”rosebud ;:”, hålla in enter och se på när mitt bankkonto växte i rasande fart. Sedan la jag ett suddgummi på enterknappen, gick ut och rostade några mackor och blandade ett glas o’boy. När jag kom tillbaka hade jag oändligt med simdaler och möjligheter. 

Livsspelet är inte bara kvalitetsunderhållning. Det kan också skryta med att ha varit först på bollen med gay-äktenskap, jämställd lön, utsuddade könsroller och en fördomsfri samtid. Det har fått flera av oss att känna en gemenskap i en ganska så exkluderande gamingvärld där mängden XP anses viktigare än emotionella framsteg. 

Ett litet högljutt gäng gillar nämligen att förkasta Will Wrights spel som något fjantigt och ”casual”. Bara för att det inte innehåller ammo eller ett klassiskt level-system. Men jag vet ingen spelargrupp som är så hardcore som ”The Sims”-skaran. 

Den består till mer än hälften av kvinnor. Kvinnor som verkligen besitter skills. Vissa kanske spelar för att få utlopp för sin inre arkitekt och andra för att hålla släktträd vid liv i generationer. Fast helt ärligt vill majoriteten nog bara iscensätta mord i Charles Mansons anda.

Att det här skulle vara mindre avancerat än att få en ”chicken dinner” i ”PUBG” är inget annat än… Nä, jag ska inte säga patriarkal bullshit. Det blir så tråkig stämning.

Jag ser fram emot 20 år till av ”The Sims”-snack med främmande tjejer. Tjoho!! Heja framtiden!! Heja systerskapet!!