Att spela ”Half-Life: Alyx” kan vara det värsta jag har upplevt. Nej alltså, spelet är bra. Men mina ben slutar inte skaka okontrollerat. 

”Half-Life” har alltid haft en tryckande stämning och läskiga inslag. Men utsattheten att vara omsluten av det i virtual reality är något helt annat. Jag skulle rentav klassa ”Alyx” som ett skräckspel. Att försöka springa ifrån en zombie i ett nedsläckt tunnelbanetåg eller förtvivlat försöka träffa en ilande snabb headcrab med min pistol är så intensivt att jag måste ta regelbundna ”Animal Crossing”-pauser för att orka med.

Spelets mekanik kretsar kring gravitationshandskarna jag får i inledningen. Det blir snabbt naturligt att rycka åt sig saker på avstånd eller kasta bensintankar på elaka drönare. Jag rör mig runt i världen genom att teleportera till platser jag själv väljer med vänsterhanden, medan högerhanden styr kameran. Det fungerar helt sömlöst och jag kan spela i långa sessioner utan att det blir ansträngande – utöver att mitt hjärta vill banka sig ut ur bröstet.

Förväntningarna på det första ”Half-Life”-spelet på 13 år är förstås skyhöga. Originalet revolutionerade berättandet i förstapersonsskjutare och uppföljaren förändrade sättet vi ser på fysik i spel. Trots det nya formatet har inte ”Alyx” någon lika stark spetsegenskap. Det som istället står ut är det fantastiska produktionsvärdet. Aldrig tidigare har ett VR-spel varit så här ambitiöst. 

Jag startar på en balkong i ett höghus och den första vyn över staden tar nästan andan ur mig, Citadellet tornar hotfullt upp sig någon kilometer bort och övervakningsrobotar patrullerar gatorna. Jag vill på samma gång vända bort huvudet och aldrig sluta titta.

Samma sak märks i ansiktsanimationerna, manuset och röstskådespeleriet. Det är toppklass rakt igenom och karaktärerna känns mer levande än någonsin. Jag hade förväntat mig att det skulle kännas lite märkligt att spela från en annan persons perspektiv, men den suveräna porträtteringen av Alyx Vance dämpar snabbt den farhågan. Berättelsen är också tätt knuten till de två föregångarna och jag får oväntat många svar på frågor som tidigare hängt i luften.

Samtidigt önskar jag att upplevelsen skulle vara något mer än ”bara” ett välpolerat och atmosfäriskt återbesök i City 17. Valve hittar finurliga sätt att använda möjligheterna med VR, såsom att släppa prylar bakom ryggen för att lägga dem i min väska. Men det gör inget verkligt unikt med varken formatet eller genren.

”Half-Life: Alyx” är helt enkelt ett väldigt bra och finslipat spel, men det skakar inte om världen – bara benen på en stackars skribent.