En enda sak har räddat mig från min egen undergång under coronakrisen. Och det är ”Animal Crossing: New Horizons”. 

Det första jag gör när jag vaknar är inte att kolla mobilen, eller snooza tills jag inte längre lägger märke till alarmsignalen. Istället flyger jag upp ur sängen och kastar mig över min Switch-konsol. Sedan lägger jag mig under täcket igen och rättfärdigar mina ”Animal Crossing”-timmar med att det faktiskt är JOBB!! För jag recensionsspelar, okej??!! 

I Nintendos livssimulator blir jag placerad på en öde ö med några få grannar. Med ett gäng verktyg kan jag starta upp en ny, virtuell tillvaro i realtid. Jag fiskar, planterar träd, käkar frukt, fångar insekter, hugger ved, samlar ogräs och bygger upp ett samhälle från grunden. Och så betalar jag av ett ständigt växande skuldberg till galningen Tom Nook. 

När i princip hela världen, och likaså mitt eget liv, låses in och begränsas på grund av covid-19 har jag hittat en fristad i ”New Horizons”. Att börja dagen med att kolla den nya utbyggnaden av mitt hem eller fixa ett staket runt min blomodling är betydligt mer rogivande än att följa alarmistiska rapporter på morgon-tv. Jag vet att man kan inte blunda för verkligheten hur länge som helst. Men ett andrum då och då är nödvändigt för att palla med vardagen. 

Det här spelet har tvingat mig – som har noll tålamod IRL – att varva ner. Vanligtvis vill jag att mina insydda byxor ska vara klara hos skräddaren samma dag, helst igår. Och jag stänger av tekokaren innan vattnet är helt varmt för jag vägrar vänta den sista minuten. Men i ”Animal Crossing” hetstrycker jag inte ens förbi dialogerna. Den där ugglan slash museichefen Blathers kan få babbla på om dinosauriefossilens ursprung hur länge han vill. Jag har all tid i världen!

Man (läs; killar på Twitter) kan klaga på den här sortens äventyr och säga att de är långsamma, slappa och inte har optimerat sin design und so weiter. Jag kunde inte bry mig mindre. Såhär resonerar jag när jag sätter betyg på ”Animal Crossing”;

Blir jag glad av att spela det? Ja, skitglad. Dämpar det min oro? Hundra procent. Dagdrömmer jag om det när jag inte spelar? Hela tiden! 

Att jag dessutom hälsar på mina kollegors öar nästan varje dag medan vi facetimear och småpratar om livet – men kanske främst om vad som finns i dagens butiksutbud – är mys på hög nivå.

”New Horizons” håller mig i handen under hela den här krisen. När corona är över kommer jag säkert ha ballat ur och byggt typ Taj Mahal på min ö. Då är ni alla varmt välkomna!