”Ori”-uppföljaren blommar ut i sin förrädiskt gulliga metroidvania-värld. Men tyvärr blir jag inte tagen av sagan. 

När jag spelade ”Ori and the Blind Forest” våren 2015 hade jag PMS, vilket absolut färgade betyget jag satte i tidningen Level. Men nu kan jag glatt meddela att jag befinner mig på en mycket bättre plats i min menscykel. Vilken tur för Microsoft!!

Trots detta är jag ändå inte helt såld på uppföljaren. Alltså på den nivån att jag inte är ”det här är årets spel”-euforisk, utan snarare lite småkär. Det andra spelet i serien bygger vidare på grunden från originalet och har verkligen hittat hem i sin genre. Moon Studios är varma i kläderna och vet precis hur man balanserar enerverande ”Dark Souls”-mekanik med gulligull-dialoger och finstämda stråkar. 

Berättelsen är dock mer pretentiös än vad den behöver vara. En bebisuggla, Ku, föds ur Kuros sista ägg. Hon drömmer om att flyga men vingarna bär inte, förrän hon hittar Ori och flaxar iväg i skyn. De två vännerna skiljs åt under ett oväder och det blir Oris uppdrag att hitta tillbaka till Ku. Snark, ge mig något nytt. En del av mig provoceras av att en sådan söt och intetsägande barnsaga kan leva vid sidan av ett brutalt krävande spelupplägg.

Svårighetsgraden når snabbt svordomsvänliga höjder. Det kämpigaste är oftast att ta sig framåt, upp och ner och till höger och vänster i ren metoridvania-panik. Bara att försöka nå en högre höjd kan vara en kamp i sig. Ibland stänger jag av helvetet, men så kan jag inte låta bli att kasta mig in igen på stört. 

Trots frustrationen finns den där lekfullheten som är svår att värja sig mot. Jag får tillgång till ett generöst färdighetsträd och kan skjuta pilar på knappar för att öppna upp plattformar eller kasta eldklot för att smälta is. Fienderna mosas med mitt lasersvärd och min ljushammare. Jag hakar mig fast på väggar, skjuter sidleds och dubbelhoppar förbi taggiga hinder i Sonic-fart. 

Alltifrån rosa slemmonster till gigantiska paddor är redo att gå till attack. Ibland är de små motståndarna lika överjävliga som de stora bossarna, och jag får ta till en bred vapenarsenal för att de ska försvinna. 

Av ren plikt måste jag tyvärr nämna att spelet var lite skakigt och både frös och kraschade. Det mesta löste sig dock i senaste patchen. Om du vill ha riktigt bra flyt ska du köra på PC och inte Xbox One.

”Ori and the Will of the Wisps” är lika bra designad som sin föregångare, om inte snäppet bättre. Men det krävs mer än ett gäng väl utplacerade taggar för att jag ska falla pladask.

Eller vem vet. Vi kan köra en återkoppling sen när jag har ägglossning.