Ni vet när man är på restaurang och ber om en Coca-Cola och servitören frågar om det går bra med Pepsi? Där har ni ”Nioh 2”.

”’Nioh’ är bara ett tråkigare ’Dark Souls'”. Så skrev min kära spelnördskollega Effie Karabuda för tre år sedan när Nioh släpptes. När jag nu plöjer igenom uppföljaren drar jag en liknande slutsats.

Det är nödvändigtvis inte alltigenom tråkigare. Det är mest bara rörigare, billigare, ojämnare, galnare, mer oklart och överlag sämre än det spel som Team Ninja helt uppenbart och fullständigt skamlöst försöker efterlikna.

Jag kan dock inte förneka att ”Nioh 2” – trots sina brister – är häftigt. Spelet är en prequel till föregångaren och denna gång tillåts jag skapa min egen karaktär. I sann ”The Sims”-anda tar det såklart närmare en halvtimme. Valmöjligheterna är löjligt många och coola.

Samma sak väntar när jag äntrar den japanska samurajvärlden där riktig historia varvas med LSD-inspirerade, fiktiva inslag. Det är mitt uppdrag att befria världen från demoner (skamlöst, indeed) och herre min Shinigami, visst görs det med härligt ursinningslösa stridstekniker.

Spelets styrka ligger definitivt i hur jag tillåts skräddarsy detta. Några timmar in – när knappkombinationerna sitter i ryggmärgen – är det en fröjd att snabbt byta stance för att mest effektivt neutralisera den stundande fiendens styrkor. Och vilken underbar vapenarsenal därtill. 

”Nioh 2” är roligt och oförlåtande svårt. Precis som väntat. Min polare överblickar mina framsteg och säger flera gånger att han hade gett upp för flera timmar sedan. Men för mig är det här själva charmen. Spel som dessa gör att du utvecklas som gamer och tålamodet jag samlar på mig förbereder mig på en eventuell framtida papparoll.

Men tyvärr det är det alldeles för ojämnt. När jag tillåts aktivera min egen demonform slår jag ihjäl allt i min närhet på fem sekunder och rätt blockering tar död på en fjärdedel av bossens hälsa. Jag ogillar skarpt när cool downs är övermänskliga på detta sätt, för då försvinner liksom den där ovan nämnda charmen. Att gå från utlämnad till övermäktig med ett knapptryck gör att allt bara känns meningslöst.

Inte heller förstår jag mig på spelets story särskilt mycket. Den är vag och knagglig. Dessutom blandas det friskt mellan japanska och engelska. Consistency, arigato. 

Jag brukar säga att skillnaden mellan en noob och en samuraj är att samurajen har förlorat 10 000 gånger fler än nooben. Föga förvånande förlorar ”Nioh” åter igen striden mot ”Dark Souls”. 

Men förlusten är ingen kamikaze-attack. Det är den där Pepsin jag nämnde förut.

Och även om den serveras iskall, med en liten citronklyfta vilandes på glaset, förblir det något som du inte bad om från början.