”Animal Crossing: New Horizons” har varit min räddare i nöden under coronan. Men nu börjar mitt intresse sakta men säkert att sina och paniken är total.

När K.K. Slider tog fram guran och plingplongade några ackord för mig och mina öbor anade jag inte att det här var början på slutet. Vilket i efterhand kanske känns lite naivt då eftertexterna faktiskt rullade mitt framför ögonen på mig. Några veckor senare sitter jag ändå här, tom och förvirrad över min livssituation. Allt är ”Animal Crossings” fel. 

Det finns inte längre något konkret för mig att göra. Alltså i spelet. Säkert även IRL… Hursomhelst, Tom Nook vill att jag bara ska ränna runt och småfixa lite på min ö – hitta på vad tusan jag vill! Nej, jag behöver riktlinjer. Mål. Regler. Särskilt i dessa osäkra tider då coviden härjar. Nintendos livssimulator var min främsta ångestdämpare. Nu vet jag inte vad jag ska ta mig till längre. 

Jag hade mina små projekt. Bygga en bro där, flytta in en granne här och lämna in en fet fångst till museet. Nu har jag fiskat upp inte bara en, utan TVÅ stycken oarfish (jag googlade det svenska namnet och fick upp ”sillkung” men det kändes för sjukt att skriva). Jag har byggt vägar överallt, befolkat i princip varje liten yta och till och med färgkoordinerat mitt sovrum slash vardagsrum. 

Under en period, som pågick längre än vad jag vill erkänna, var jag besatt av att få ihop material till ett kitchenette. För er som inte är insatta kan jag berätta att det är svårare än att plana ut en kurvjävel. När jag väl lyckades med det var euforin total. I drygt en minut.

Jag står nu inför två val. Antingen fortsätta vardagslivet på min ö och skaka träd dagarna i ända, utan någon riktig mening. Eller så går jag all in och satsar på ett femstjärnigt paradis med japanskt tema där allt är byggt i bambu och olika blomsorter har korsats till ljuvliga hybrider. Nä, det sistnämnda känns för ambitiöst. Jag menar, det är på den nivån att jag knappt orkar rosta mina mackor på morgonen. 

Kanske ska jag se på ”Animal Crossing” som ett kortlivat men kärleksfullt förhållande som gav mig hundra timmar av ren lycka. Nu kan jag äntligen gå vidare och börja leva i verkligheten igen. Och framför allt slippa höra ”I caught a black bass! The most metal of all fish!” en enda gång till. 

Äh, vem försöker jag lura. Jag kommer kolla rovpriset i Nook’s Cranny imorgon igen, och likaså dagen efter det. Det inte som att jag har något bättre för mig!!