”Minecraft”-fans har inte mycket att hämta i ”Minecraft Dungeons”. Men om man vill närma sig ”Diablo”-genren för första gången är det här helt rätt val.

Jag fattar grejen med ”Minecraft”. Det är gjort för spelare som vill känna friheten i att crafta och minea (förlåt för svengelskan) och gräva sig djupt ner i det okända. Samla material och bygga sin alternativa drömvärld, vad den nu än består av. Personligen känner jag ingen dragning till det där lite lösa upplägget. Och det är just därför jag är förtjust i Mojangs fristående satsning “Minecraft Dungeons”.

Den nya dungeon crawler-versionen av spelet är som gjord för introverta slappisar. Jag slipper umgås med folk online och kan hoppa direkt in i offlineläget. Istället för att ge mig ut på äventyr med upp till tre vänner njuter jag av en soloresa i en rad olika banor fyllda med fiender. Här får jag loota i lugn och ro och ta allt i min takt. 

Okej, lugn och ro är kanske att ta i. Skelett kastar pilar på mig, stora block till fiender hoppar mot mig och häxor kastar brygder hit och dit. Ofta omringas jag av en drös fiender på en och samma gång, vilket kan vara lite klurigt om jag inte lagt ner tillräckligt med krut på närstriderna.

Men det blir aldrig så pass överraskande eller skrämmande att jag tappar kontrollen. Bossfighterna kanske ser övermäktiga ut till en början, men om jag bara håller avstånd och köttar på med pilbågen är situationen avklarad på nolltid.

Ibland känner jag mig inte jättestimulerad av upplägget. Banorna bjuder inte på många nya påhitt och gömmer inga storslagna skatter förutom ett gäng vapen och smaragder. Min utrustning kan utnyttja olika förtrollningar som anpassar sig efter vilken nivå jag ligger på. Jag får också tre olika reliker som ger mig särskilda förmågor i striderna, till exempel att kalla in en varg vid min sida. Mer spännande än så blir det aldrig. 

Det vilar absolut en barnslig känsla över actionrollspelet. Inte så konstigt när en svensk sagoröst talar högtravande om bybor som är i fara och hej och hå. Men det är inget jag vill klaga på, tvärtom infinner det sig en trygghet och glädje av att få fly in i en förutsägbar värld. Jag gillar en tydlig väg framåt där man blandar lekfullhet med inte alltför avancerade krav.

”Minecraft Dungeons” når på gott och ont, men mest gott, en ny publik. Äntligen har vi ”Diablo”-sugna fått oss ett snällare slacker-alternativ.