Vissa spel är som bäst när man minns dem med ett nostalgiskt och kanske inte helt sanningsenligt skimmer. ”Trials of Mana” skulle aldrig ha släppts på nytt.

Jag hade inte tänkt recensera ”Trials of Mana”. Mest för att jag inte har någon relation till det japanska actionrollspelet som kom ut 1995 när jag var två dagar gammal. Vilket såklart lär färga hela den här texten. Men så satt jag i min frivilliga karantän och tänkte att nä, ikväll ska jag inte ner i tvättstugan för andra gången den här veckan bara för att känna att något händer. Ikväll ska jag vara lite crazy och testa något nytt. 

Sagt och gjort. Det första som slår mig är att ”Trials of Mana”-remaken inte direkt jobbar med ”show, don’t tell”. Inledningen består av ett väldigt begränsat format, nämligen vita textrader över ett gäng miljöbilder som ska sammanfatta en hel bakgrundshistoria. Bla bla bla, onda krafter och magi. Någon konflikt jag inte riktigt förstår. 

Sedan gör jag mitt första och kanske största misstag. Jag väljer Duran som huvudkaraktär, en tank-kille med otrolig volym på håret och vars kroppsspråk ständigt speglar känsloläget ”förvånad”. Mina kompanjoner blir Charlotte, förlåt CHAWOTTE (hon kan inte uttala l eller r), och småporriga magikern Riesz. Alla tre pratar med barnprogramsröster som jag försöker tona ner genom att byta språket till japanska, men det blir tyvärr bara värre. 

Och så var det det här med laddningsskärmarna. De dyker upp varannan sekund. Ibland går jag in i ett område, säger två repliker och går ut igen till en laddningsskärm. Det laddar innan jag ska besöka en stad där mitt enda uppdrag är att ta en kort tupplur. Efter vilan ska jag ut igen och möts såklart av ännu mer väntan. 

Visst kan jag låsa upp olika färdigheter och planera mina attacker. Men för det mesta är det onödigt då den normala svårighetsgraden egentligen borde döpas till ”anpassad efter en 5-åring”. Till råga på det är pussellösningen typ såhär; oj den här dörren är visst låst så jag går runt hörnet och titta, där fanns en knapp! Ett tryck senare och porten är öppen.

Trots att spelet är muppigt så in i helvete och ser ut att komma från N64-eran finns det ändå något litet som tilltalar mig. Stundtals är det så pass skevt att det blir underhållande. Kanske är det bara nostalgiker som kan uppskatta det här fullt ut. 

Men personligen hade jag kunnat vara utan ”Trials of Mana”. Då tar jag hellre och sätter igång en tvätt till.