Paddorna gör comeback efter 30 år – fortfarande med glimten i ögat. ”Battletoads” kommer få både gamla och nya fans på toppenhumör. 

Jag och min bästis Nora skämtar om att paddorna på skärmen ser ut som en sämre version av ”Teenage Mutant Ninja Turtles”. Vi – som är två 95:or – har ingen aning om hur korrekt vår spaning är. För när ”Battletoads” kom till NES i början av 90-talet var det tänkt att serien skulle konkurrera ut ”Turtles”-spelen. Succén var ett faktum, och drygt tre decennier senare känns Rash, Zitz och Pimple precis lika aktuella. 

“Beat ‘em up”-äventyret går att köra helt på egen hand, men det är inget jag rekommenderar. Helst av allt ska man vara tre kompisar för att kunna ge liv åt den ultimata trion. Men jag och Nora klarar oss rätt så bra bara vi två. Jag tar mig an rollen som Rash – snabb, liten och utan någon större hjärnkapacitet, men med en stark ”klassens clown”-aura. Nora väljer muskelknutten Pimple som kanske ser farlig ut, men är en mjukis på insidan. Vi låter också det strategiska geniet Zitz hoppa in då och då. 

Berättelsen tar vid efter händelserna i de gamla retrospelen. Den tecknade historien kan uppfattas som barnslig vid en första anblick, men under ytan gömmer sig faktiskt ett smart tilltal. Dialogerna är kvicktänkta och följer inte alls mallen för den typiska tv-spelshumorn. Skämten känns ofta brittiskt mörka och underfundiga, vilket inte är så konstigt då utvecklarna har sina kontor i England. 

Det krävs inga större förkunskaper eller ens en stark ”Battletoads”-vurm för att fastna för upplägget. Vi slår ner alien-liknande fiender genom att kontra deras elektriska attacker med att spotta ut tuggummi. De fastnar i geggan medan jag och Nora slår på dem allt vad vi kan. Emellanåt käkar vi flugor (som Nora aldrig lyckas pricka in med sin tunga) för att få upp hälsan. 

Ibland ropar vi ut olika strategier till varandra – typ ”jag hoppar till plattformen längre bort om du tar gänget här framme” – men för det mesta kör vi bara på. Svårighetsgraden ligger på en perfekt nivå, men ibland känns fighterna kanske lite för upprepande. Då är det i alla fall tur att bandesignen överraskar.

Det händer att vi är nära på att ge upp. Särskilt under racingen. Våra svävande motorcyklar åker förbi olika hinder i rasande fart och ska passa in i små trånga luckor. Vi krockar gång på gång. Varje millimeter-förflyttning till höger eller vänster kan paja allt. Men till slut klarar vi det och lyckan är total. 

”Battletoads” är inget mästerverk som skakar om tillvaron, men det är ett spel som skänker glädje i ungefär fem timmar. Å det är inte fy skam.