Hackers i ett dystopiskt London känns som något vi har sett förut. Men att göra vanliga arbetare till hjältar är ett oväntat grepp i spelvärlden. 

George Orwells övervakningssamhälle samt Stings ”Every breath you take” har – i kanske en lite mer modern tappning – blivit verklighet i ”Watch Dogs: Legion”. London liknar en diktatur som styrs av ordning-och-reda-armén Albion.

De som egentligen är the good guys, Dedsec, anklagas för att vara terrorister med tillgång till högteknologiska vapen. Albion gör allt i sin makt för att få bort dem från gatorna, men har svårt att tygla den växande revolutionen.

Till skillnad från tidigare ”Watch Dogs”-titlar spelas huvudrollen av en mängd olika människor. I princip vilken London-bo som helst kan rekryteras till Dedsec. Min första medlem blir Viola Johnson, en kosmetolog med snedlugg och leopardjacka som gärna sveper en öl eller två. Faktum är hon är så pass alkad att hon kan ta mindre skada om hon klämmer en bärs innan en fight. 

Det mest uppseendeväckande, i alla fall för mig, är det breda utbudet av aldrig tidigare sedda spelhjältar. Alltifrån fullis-Viola med för mycket ögonskugga till en lågavlönad byggarbetare kan vara med och krossa stormakten. Den generiska, vita medelklassmannen är ett minne blott. Oväntat nog blir Ubisofts senaste tillskott på många sätt en klasskommentar – där underdogs och undangömda samhällsroller får ta en mycket mer självklar plats. 

Men tyvärr är inte manuset tillräckligt smart för att den politiska linjen ska hålla hela vägen. Spelet är inget statement, utan mer av ett lättsamt hackeräventyr i en rätt så snygg London-kuliss. Jag kapar drönare och små robotspindlar för att nästla in mig i förbjudna områden och hackar säkerhetssystem på löpande band. Med hjälp av gadgets som elektriska knytnävar och en Harry Potter-liknande osynlighetsmantel blir jag en smyg-mästare som kan slå till närsomhelst. 

Ironiskt nog är det mycket med ”Legion” som inte känns särskilt high-tech, till exempel är AI:n helt off. Så fort jag kommer lite nära trottoarkanten med min moppe kastar sig fotgängarna åt sidan och börjar skrika och gorma. Jeez, Louise. Tagga ner en aning. 

Ubisoft vill så väldigt mycket med sin nya satsning att det ibland rör till det. Inte bara med dramatisk AI, utan också med ambitionen att vilja porträttera hela Londons befolkning. Jag är tacksam för de olika perspektiven, men känner att jag aldrig riktigt hinner landa i något av dem. 

Hatten av för att nya ”Watch Dogs” gräver upp så många ohörda röster. Tyvärr så många att de ofta blir en kakafoni.