Jag, min storebror och hans tjej tillbringade halloween framför jumpscare-helvetet ”Little Hope”. Somliga hanterade situationen bättre än andra. 

Jaha, då är vi här igen. Min storebror får skylla sig själv som har en syster som är speljournalist. När andra delen i ”The Dark Pictures” släpps är det helt enkelt brorsans plikt att vara min co-op-partner – trots förra gångens traumatiska gåshudsincident.

Vid vår sida har vi min kompis Sarah, även känd som min storebrors amerikanska flickvän. Hon är inte med och spelar eftersom hennes skills sträcker sig till att samla bananer i ”Super Monkey Ball”. Men hon är där som emotionellt stöd och får ur sig ett ”I got you” när jag och Jac hoppar till av rädsla så att våra fötter lyfter från golvet. 

Brittiska Supermassive Games, skaparna bakom bland annat ”Until Dawn”, gör allt för att maxa den spöklika stämningen i sin serie med fristående skräckspel. Under drygt fyra timmar styr vi fem karaktärer som ska hållas vid liv. En buss har kraschat i Little Hope, småstaden som förföljs av en tjock dimma och en mörk historia. Fyra collegestudenter och en lärare försöker fly sitt fångenskap, samtidigt som de plågas av visioner från det förflutna. 

Det tar en, kanske två, jumpscares innan Sarah bestämmer sig för att det här vill hon inte vara med om. Till en början håller hon oss sällskap i soffan och viskar uppmuntrande ord (självklart medan hon blundar). En timme senare har hon förflyttat sig till golvet med en kudde och en filt. Där lägger hon sig och sover. Djupt. Både jag och Jac kastar en avundsjuk blick på hennes bekväma set-up. 

Vi är nämligen tvingade till att tajma quick time events, som tack och lov har blivit mycket snällare, för att ta oss igenom mardrömmen. Innan en knapptryckning får vi en liten varning om vad för typ av attack som väntar. Det räddar oss från en hel del onödiga snedsteg, men långtifrån alla. Stressen är svår att blockera när en hängd kvinna med ihåliga ögon svävar mot oss. 

Jag önskar att Supermassive hade utforskat olika sätt att höja pulsen på och inte bara förlitat sig på jumpscares. De lyckades bättre i ”Man of Medan”, där övergången från solig båtresa till total Estonia-ångest var mer påtaglig. Storyn är dessutom trögstartad och hade kunnat kapas med minst en timme. Däremot känns det som att våra beslut har betydligt större inverkan än i det förra äventyret. 

Fyra av fem överlevde i alla fall (vårt enda dödsfall berodde inte mig, bara för att vara tydlig). Det måste varit tack vare Sarahs helande sömnkrafter.