Vem hade kunnat tro att ett hysteriskt barnspel om ”säckisar” skulle vara lösningen på alla ens problem? Inte jag i alla fall.

Nickelodeon-rösterna ligger egentligen på en alldeles för hög oktav för att jag ska kunna hitta någon slags sinnesro. Men jag står ut. Det visar sig att ”Sackboy: A Big Adventure” – trots sina överspända karaktärer – lyckas svepa bort all min inre skepsis. 

”Little Big Planet” har ynglat av sig i form av Sackboy – en ”säckis” av manligt kön som tar sig igenom 3D-banor fyllda med galenskaper. Vanligtvis brukar serien ge spelaren egna verktyg för att bygga olika nivåer, men den här gången får vi glatt vandra längs en förutbestämd väg. Däremot finns det alltid en Las Vegas-outfit eller Rödluvan-flätor att pynta sig själv med. 

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av plattformsäventyret. Men att kastas in i en blomma och sedan skjutas ut med konfetti till Bruno Mars ”Uptown Funk” var kanske inte högst upp på listan. Inte heller att skutta på rosa glittermoln och valla får. Det är omöjligt att inte dras med i glädjen. Jag hakar på X2000-snabba tåg, klibbar ner fötterna i honung för att få bättre grepp på väggar och ”Super Monkey Ball”-rullar förbi stora snömonster. Allt till trallvänliga dängor.

Vad som börjar i ett ganska lugnt ”I got this”-tempo mynnar snart ut i fullskaligt kaos. Tack och lov behöver jag inte ta mig förbi alla hinder helt själv. En hjälpande hand finns alltid inom räckhåll. Det är bara att kalla in en co-op-kompis så kan vi lyfta varandra och ta oss förbi utmaningarna tillsammans. Dessutom är det betydligt roligare (och mer värdigt) att tävla om flest poäng mot någon annan än att försöka bräcka sin egen highscore. 

För oss PS5-ägare finns det inte jättemycket att roa sig med i nuläget. Efter att ha betat av ”Astro’s Playroom” blir ”Sackboy” en naturlig förlängning av lekandet. Jag hoppas next-gen-törstande gamers inte är alltför upptagna med att döda Maneater i ”Demon’s Souls” och ser förbi den här pärlan. Även om Dualsense-kontrollen kanske inte strålar lika mycket som i sjukt Playstation-optimerade ”Astro” finns det mycket att hämta.

Den lilla ”säckisen” – ja, jag har lärt mig att omfamna namnet nu – har mer energi än en ”Så mycket bättre”-hög Benjamin Ingrosso. Han hoppar och rullar och ger allt han har. Men framför allt så fyller han mig med liv igen.