Jag gillar Miles Morales. Han är toppen. Men wow-faktorn är inte riktigt densamma som när Peter Parker svingade sig genom Manhattan för två år sedan. 

Egentligen borde jag uppskatta ”Spider-Man: Miles Morales” mer än föregångaren från 2018. Med Playstation 5-motorn kan jag inte riktigt klaga på sega laddningstider. Dessutom är 60 bilder per sekund och uppskalad 4k (nä, det går inte att få till 120 fps/4k) en trevlig prestanda-show.

Det går undan, så som man vill att det ska göra när Spider-Man fäster sitt nät på New Yorks skyskrapor. Så varför är jag inte lika – om inte ännu mer – imponerad nu? 

Insomniacs originaltolkning av Spindelmannen kändes ny ända ut i fingerspetsarna. Säkert för att studion aldrig gett sig på Marvel-serien förut. Sättet jag flög förbi New York-kvarteren som om jag vore, för att citera Leo DiCaprio, ”king of the world” går nog bara att uppleva en gång. I alla fall med den sortens förundran. 

För när Miles Morales tar över facklan som semestervikarie för Peter Parker är det både mycket och lite som förändras. Jag förflyttas till Harlem och en tillvaro med min latinamerikanska mamma som gärna vill att jag fixar med juldekorationerna. Drygt en sekund senare kämpar jag mot ondingar som såklart ska ta över världen med sina högteknologiska vapen. 

Det är fullt ös. Andrummen är inte många när jag måste fånga in fiender i små kokonger av spindelnät. Luftsparkar, elektriska attacker och osynlighetstricks ihop med kast av olika föremål får striderna att framstå som en ivrig ”Let’s Dance”-cha-cha-cha. Kombinationerna är nästan omöjliga att memorera, men på något magiskt vis sätter de sig i muskelminnet. Dualsense-kontrollen gör också sitt. Vibrationerna tillsammans med knapptryckningarna tröttar verkligen ut mina fingrar. 

Jag är tacksam för de små vardagsstunderna som gör sig påminda då och då. Utan dem hade jag inte orkat med den tio timmar långa uppvisningen i rysk akrobatik. Det hade varit härligt att få se mer av huvudkaraktärens privatliv och hans nära och kära. Och tillbringa mindre tid med de generiska skurkarna. Morales förtjänar att behandlas som en superhjälte med en story på drygt 20 timmar. 

”Miles Morales” kunde blivit en djupare berättelse som fått utvecklas i lugn och ro. Lugn och ro, vem försöker jag lura? Peter Parker hade aldrig gått med på det.