Att sätta skräck i engelska byar med min vikingaklan kunde inte passa bättre i dessa tider. ”Assassin’s Creed Valhalla” är mitt absoluta happy place. 

Kanske beror det på hormoner, kanske beror det på corona-skörheten som infinner sig i ett ensamhushåll. Men blotta tanken på ”Assassin’s Creed Valhalla” gör mig tårögd. Tänk att människor slitit dag ut och dag in för att släppa något så fulländat? Bara för att vi ska få ha det lite kul? Jag blir rörd. 

Riktningen som ”Assassin’s Creed”-serien har tagit sedan ”Origins” kom ut 2017 är rena rama fanservicen för oss rollspelstöntar som gärna dyker in i ett 100 timmar långt epos. Med mindre fokus på modernt tech-tjafs (snälla utrota animus-spåret för gott) och mer krut som lagts på karaktärsskildringar, story och uppbyggandet av en värld. Vad som tidigare känts ytligt och kommersiellt polerat har ersatts med djupare research och säkert även mer passion från utvecklarna. 

I ”Valhalla” är det alltså vikingarna som styr. I rollen som Eivor (vars kön du kan byta närsomhelst under spelet) flyr du Norge ihop med din bror för att söka lyckan och framför allt rikedomarna i England. Där ska du och din klan skapa en helt ny tillvaro i lilla Ravensthorpe. Det innebär att bilda allianser, samla skatter, ”Red Dead Redemption”-rida runt på en pittoresk landsbygd och lösa en hel del problem. 

Äventyret är något trögstartat. Det tar ett tag att smälta tjatet om Eivors poetiska talanger och se charmen i de tveksamma skandinaviska brytningarna (aldrig har jag hört namnet Kjotve tolkas på så många sätt). Att först behöva vistas i mörka Norden och sedan brittiska öar täckta av grå dimma är inte jätteglammigt. Jag saknar solen och värmen i ”Odyssey”. Men med kylan kommer även de blodiga räderna som jag verkligen lever för.

Det är otroligt tillfredsställande att spela en brutal viking som hugger av huvuden, bränner upp byar och slaktar varenda jävel som ens vågar möta min blick. Här snackar vi en power trip utöver det vanliga. Yxan skär verkligen igenom halsar som om de vore gjorda av smör. Och herregud, det finns så många attacker att låsa upp i ett färdighetsträd som aldrig tycks sluta växa. Det känns dock svårare att smyga runt på klassisk ”Assassin’s Creed”-vis och jag märker att jag hellre väldigt odiskret dual-wield:ar mig fram. 

En stor förbättring är att sidouppdragen knappt existerar längre. De finns där, men de är mer integrerade. Extrasysslor kan plockas upp längs vägen istället för att de ska betas av på en kravfylld att-göra-lista som stoppar huvuduppdraget. Jaha, där är en kvinna som ropar på hjälp. Jag skulle kunna stanna, men jag väljer att glida förbi med mitt långskepp. Ingen press infinner sig. Jag går enbart på lust och stressas inte av en massa utropstecken och andra symboler pickar på min uppmärksamhet. Tempot gör också att jag kan njuta fullt ut av de fotorealistiska vyerna som känns mer next-gen än next-gen. 

”Assassin’s Creed Valhalla” är inte bara en väl avvägd succé, det är också en snuttefilt. Eivor har hållit mig sällskap i kristider utan fysisk kontakt. Jo tack, jag hade kanske önskat mig en lite mer kramgo person vid min sida. Men det gör inte så mycket när hon har en sylvass yxa.