Night City är allt jag visste att jag ville ha. CD Projekt Red hade chansen att pusha gränserna, men spelar säkra kort som hellre blickar bakåt än framåt. 

Det är lätt att tro att ”Cyberpunk 2077” bryter normerna bara för att en manlig kropp kan ha en snippa. Eller för att det är lika självklart att stoppa in ett chip i huvudet som det är att andas in Night Citys avgaser. En alternativ tidslinje presenterar ett 2077 där makten sitter i utseendet och teknologin. Kroppar modifieras med metallbitar och drömmen om ett eget interface framför hornhinnan har besannats. Ändå är det mycket som strävar bakåt. 

I den Tokyo-liknande storstaden kan du gå förbi affischer som visar hundmat inklämd mellan två silikontuttar. Så kallade ”joytoys” går att plocka upp på gatan om du vill ha en trevlig stund för en billig slant. Allra helst hade en futuristisk skildring kanske lutat åt något mer jämställt, men inte i ”Cyberpunk”. Här är det visst samhällskritiken som styr och man vill gärna peka på hur snett det hade kunnat gå för mänskligheten. 

Men översexualiseringen eller den frisläppta sexualiteten – det beror på hur man ser det –har nog mer likheter med medeltiden än framtiden. Om det nu är så viktigt att vara öppen med sina lustar, varför har man då inte vågat experimentera fullt ut med könsidentiteten? Jag hade velat se en starkare queer representation bland invånarna i staden – inte bara på posters där transkvinnor gör reklam för läsk. 

Hursomhelst. Handlingen kretsar kring huvudkaraktären V som lever utanför samhällsordningen och måste klättra uppåt. Men så såg det inte alltid ut. I min version av spelet var V tidigare anställd av ett stort säkerhetsföretag och drack kyld champagne i självkörande bilar och samtalade med sin livsstilscoach. Tills hon blev utkickad. Nu tvingas hon beta av skitjobb för att överleva. 

Världen som byggts upp är allt jag förväntat mig. Jag är totalt utlämnad åt dess brutalitet. Det känns som att råttor gräver runt bland sopor i varje hörn och att ingen sover så länge neonskyltarna lyser. Det är lätt att leva sig in i omgivningen och huvudkaraktären, så pass att jag knappt kan ta in verkligheten när konsolen stängs av. En liten sväng till kebabrestaurangen och jag undrar varför Johnny Silverhand, alltså Keanu Reeves, inte står lutad mot väggen och ifrågasätter varför jag valde vegansk majo istället för vanlig.

Apropå Reeves, han är förvånansvärt stel i sin sidekick-roll. Kanske beror det på att han spelar en rockstjärna/terrorist som gillar kravlösa knull och inte riktigt får fatt i sin sårbarhet. En hård och kvinnohatisk image passar honom inte. Det är också en trött mansporträttering som vi har sett alldeles för många gånger. 

En hel del i ”Cyberpunk” påminner faktiskt om andra spel. Jag scannar av områden och fiender som i ”Watch Dogs Legion”. Cyber-implantaten känns inspirerade av ”Deus Ex” och den öppna världen är helt i ”GTA”-anda. För att inte tala om alla ”Fallout 4”-osande buggar (som jag tack och lov slipper på PS5). Jag kan välja att smyga och hacka mig fram, eller använda power-vapen som skjuter genom motståndarnas skydd. Stressen är fullskalig med ett soundtrack som ofta rör sig i edm-träsket eller går loss på högljudda trummor. Jag inser snabbt att min bästa strategi är att blocka ammunitionen med en löjligt effektiv katana. Då flyger köttslamsorna till höger och vänster. 

Missförstå inte min kritik, jag tycker spelet är svinmäktigt. Ingen annan är mer vänligt inställd till ett rollspel som låter artister som Grimes uppträda i en robotkropp under namnet Lizzy Wizzy. Jag sitter på helspänn inför varje möte med en ny karaktär och blir aldrig besviken på hur levande och nyanserade de är. Men eftersom mina förväntningar var skyhöga har jag också stora krav. Det jag saknar är en typ av skevhet som till exempel Hideo Kojima kan hitta i sina berättelser, men som inte infinner sig i Night City.

På många sätt tyngs manuset ner av ett allvar som inte gör mig särskilt sugen på att förstå mystiken bakom allt. Om man nu ska jämföra så var storyn i Kojimas ”Death Stranding” ofta svår att hänga med i. Men så fort jag orkade sätta mig in i alla vändningar väntade också en stor utdelning i form av egna teorier och helt nya existentiella insikter. ”Cyberpunk 2077” besitter inte samma intellekt. Även om crescendot kanske snuddar på ett ”vad är meningen med allt?”-spår, så görs det inte med finess. 

Jag vet att jag kräver mycket av den polska studion. Egentligen borde jag bara svälja storstadslivet med hull och hår och svara på alla telefonsamtal från personer som vill att jag ska lägga pengar på ett nytt vrålåk. Kanske supa mig full i Little China och samla på dildos. Det gör jag också, för det är helt underbart (och ångestfyllt) att glida med i den kitschiga 2077-tillvaron och stänga ute allt annat. Det är konstant stimulans och noll risk för att bli uttråkad. Det är verkligen långtifrån alla spelskapare som kan hålla sin publik nyfiken i upp till 100 timmar. Därav det höga betyget. 

Hatten av för att CD Projekt Red ville göra något riktigt coolt och lyckades med det. På alla sätt och vis. Men om utvecklarna nu gett sig själva den överambitiösa uppgiften att utforska allt mellan liv och död så får de också fullfölja den. 

Jag önskar att de hade grävt djupare i sig själva och lyssnat pyttelite mindre på reptilhjärnan. Så att inklämd mat mellan en kvinnas barm inte blir peaken för samhällskritik.