Effie har testat hajpade ”Horizon Zero Dawn” och är rädd för att Guerrilla Games har riktat in sig för mycket på snitsig action istället för en indragande berättelse. 

Efter en intervju på E3 med Xbox-chefen Shannon Loftis frågade hon mig vad jag skulle spela härnäst. Jag svarade glatt “Horizon!” och Loftis började överrösa spelet med beröm om hur vackert och välgjort det är. Visst blev jag lite förvånad, eftersom att det ändå var en exklusiv PS4-titel hon pratade så gott om. Tills hon kom på sig själv och sa “du menar Forza Horizon 3 va?”. Stelt.

Sanningen är att Sonys “Horizon Zero Dawn” gjorde ett starkt intryck på mig redan förra året på E3 och sedan dess har jag längtat efter att få prova på det. Kanske för att huvudkaraktären Aloy är en rödhårig kvinna (ja, jag har en grej för gingers), eller kanske för att själva premissen är så absurd. Vi befinner oss 1000 år i framtiden där robotarna ihärdigt har tillträtt som makthavare samtidigt som människorna försöker överleva i en postapokalyptisk värld – iklädda stenåldersoutfits.

Även om titeln klassas som actionrollspel, så är inte RPG-känslan särskilt överhängande. Dialogvalen verkar inte riktigt leda till någon djup karaktärsutveckling, utan är snarare där för att ge mer insikt i själva bakgrundshistorien. De enda rollspelselementen är vapenuppgraderingen och det eviga letandet efter mineraler, örter och skärvor. Actioninriktningen får betydligt mer fokus. Men i och med att äventyret utspelar sig i en sådan bisarr miljö, känns det också underligt att inte låta spelaren utforska världen rent storymässigt. Att bara skjuta och attackera är inte tillräckligt. Jag vill skräddarsy min karaktär och ta olika val som får konsekvenser. Det finns oändliga möjligheter att ta till vara på som kan förhöja upplevelsen till något annat än bara “Hunger Games”-strider.

Ibland känns faktiskt Aloy som en förklädd Katniss Everdeen i lite oglammigare tyger. I rollen som “Horizon Zero Dawns” protagonist kan jag laborera med min pilbåge och olika tillägg. Beroende på vilken fiende jag möter gäller det att anpassa min fightingstil. Jag skannar av en robot och blir överröst av information – här hittar jag dess svaga punkter och om den till exempel inte tål eld eller is. Men jag behöver inte forcera fram en attack. Om jag bara är ute efter att samla på mig material så kan jag med enkelhet rikta in mig på robotens stora last utan att göra skada någon annanstans.

Alla fiender har en markör som går från vitt, gult och slutligen till rött – den visar alltså om de känner av hotet från mig eller inte. Jag blev allra mest förtjust i den diskreta smygarstilen som går ut på att gömma sig i högt gräs och lura in robotarna för att till slut kunna ta över dem och förvandla dem till allierade. Det här är definitivt ett effektivt knep om jag vill ha lite extra hjälp i slagsmålen, men också om jag skulle vilja transportera mig snabbt till en plats långt borta. Vilken robothingst som helst står till mitt förfogande om jag bara lyckas med en smidig manöver.

Men det som “Horizon Zero Dawn” har blivit mest uppmärksammat för är förstås grafiken. Precis som alla andra blev jag fullkomligt hänförd av den höstlika omgivningen med löv som faller ner och små grässtrån som rör sig i takt med vinden. Jag ville ut och vandra bland höjderna, men speldemon satte stopp så fort jag närmade mig utkanterna  – fast dessa begränsningar kommer givetvis att tas bort i den riktiga versionen. Den öppna världen och naturens skiftande väder kommer utan tvekan att slå många med häpnad. 

”Vad gör jag här?”, tänker jag ändå när jag står där i min lurviga päls och pumpar ut pilar mot robotdinosaurier som om min båge vore ett automatvapen. ”Horizon Zero Dawn” kan leva länge på sin snygghet, men behöver trots allt en story för att kunna göra sig förstådd.