Mobilspelet ”Severed” gör något så annorlunda som att kombinera glättig ”Fruit Ninja”-mekanik med det tyngsta temat av alla – döden. Och det funkar.

Drinkbox Studios är mest kända för sin mexikanska actiontitel ”Guacamelee” där livliga bybor utropar ”Ay mamacita!” och spelaren får i uppgift att välta omkull vintunnor och utrota skelett med sombreros. Studions nya tillskott ”Severed” är en totalvändning. Den kantiga och tecknade estetiken finns kvar från tidigare spel men de soliga färgskalorna har bytts ut till något dystrare i lila och blått. Här får jag utforska känslan av förlust i en mardrömslik fantasivärld där barn spetsas på taggbuskar. 

Sasha är ute på jakt efter sin försvunna familj. Till sin hjälp har hon ett välslipat svärd som hon använder vid minsta aning av fara. Iklädd rollen som en ihärdig hjältinna navigerar jag mig igenom en rutnätskarta. På min iPhone drar jag med två fingrar för att se mig omkring och trycker lätt på skärmen för att ta mig framåt. När jag väl stöter på ett monster förflyttar jag fingret över bölder, huggtänder och fläbbiga armar i ren ”Fruit Ninja”-anda. Men den här gången är det inte färgglad fruktsaft som stänker. Lemmar huggs av och faller sprattlandes ner på marken. Det gäller att hinna äta upp dem och fylla min hälsomätare innan nästa ”Monsters Inc.”-liknande best ligger och lurar i ett hörn.

Pusselinslagen blir en välbehövd paus från köttandet – ibland måste jag till exempel hitta nycklar längre bort i en labyrint för att sedan kunna öppna portaler. Men det är ändå själva styckningsprocessen som har starkast närvaro. Det hela ser ut som en lätt fingerdans men är egentligen betydligt mer invecklat än så. Tajmingen av blockeringarna är essentiell och det tar ett tag innan man lär känna varje monsters taktiska rörelser. Även om jag väldigt gärna vill, kan jag inte bara spreta hejvilt med pekfingret på skärmen tills blodet har urlakats från en enögd slemhög – det krävs mer precision än så för att utplåna alla hot.

Trots nyanserna i slagsmålen kan det tyvärr bli alltför tradigt. Efter ett tag vet jag vad som väntar mig. Den eggande känslan av att gå på upptäcksfärd eller lista ut fiendernas svagheter har domnat bort. Fast som tur är dras jag in av det rollspelsinspirerade färdighetsträdet där jag låser upp förmågor som ger en ny fröjd till äventyret. 

Blodskvättandet känns sekundärt och i slutändan är det ändå spelets överhängande dödsdom som etsar sig fast i mig. En ekande ensamhet. ”Fruit Ninja” har aldrig känts längre bort.