”Gears of War 4” fläskar på med sin grova köttslakt, men lyckas inte leverera en fängslande story.

Det enda jag vill ha är motorsågen. Så att jag kan plöja mig igenom gråaktigt slem med samma fascination som små barn känner när neongrönt leksaksslajm rinner mellan fingrarna på dem. I stället behöver jag harva med C-3PO-stela robotar som skriker ”Malfunction! Malfunction!” samtidigt som små rullande metallbollar sprängs och skvätter stora stålflisor på mig. Först tre akter senare får jag djupdyka in i det riktiga blodhavet. Åh, vad jag har längtat.

Manuset i ”Gears of War 4” är tunnare än silkespapper. Den mäktiga organisationen COG ska återkolonisera planeten Sera och skydda folket från skrämmande naturkrafter, samtidigt som en grupp människor gör uppror mot det militära styret. Men storyn ligger mest och puttrar i bakgrunden och tillåter ingen utveckling hos varken konflikter eller karaktärer. Då och då slänger huvudbiffen JD Fenix och hans gäng ur sig vitsiga repliker som påminner om den klassiska Naughty Dog-jargongen (men på en helt annat skämskudde-nivå). Det som räddar seriens fjärde del är söndersågandet av inälvor.

Solo- och co-op-kampanjen gör all blodrypande action mest rättvisa. Horde, läget där man tar ner stora fiendegrupper som rusar mot en, ser ungefär ut som det gjorde förr – förutom att man numera kan välja mellan fem olika klasser som besitter olika färdigheter. Men tyvärr blir mekaniken lätt repetitiv och enformig i alla spellägen. Efter flera monstersvärmar på raken har jag snabbt lärt mig vilka vapen jag ska byta mellan, var och när jag ska placera ut hinder, samt hur jag hanterar motorsågen bäst på nära håll. Allt går på rutin redan efter 60 minuters speltid.

The Coalitions nya tillskott är varken dåligt eller jättebra. För det mesta har jag kul när jag spelar. Särskilt i stunder då jag känner av tyngden när gnasher-vapnet pumpar ut ammunition, eller när taggarna på motorsågen river av hudslamsor och spräcker diverse kranium. Men det går inte att förbise att ”Gears of War 4” är definitionen av intetsägande och skriker efter ett större djup.

Jag kan fortfarande njuta fullt ut av all hjärndödande action, även om serien har stagnerat och är i behov av en framåtskjuts. Tänk bara om manuset hade filats på lika bra som kedjan på motorsågen.