”Resident Evil 7” är allt jag inte hade förväntat mig – på gott och ont.

Familjen Bakers residens i den amerikanska delstaten Louisiana är förmodligen den sista plats på jorden jag vill befinna mig på. Hit kom jag på oklara premisser, men med hoppet om att få återse min sedan tre år tillbaka försvunna fru. Att något inte står rätt till förstod jag redan vid uppfarten till det kusligt belägna huset, men jag struntade i varningarna. Nu är allt för sent. Som Ethan Winters, en helt vanlig civil, är jag fast i ett hopplöst levande helvete.

Man hade kunnat tro att Capcoms sjunde installation av den anrika zombieserien ”Resident Evil” skulle återanvända gamla koncept; blodtörstiga odöda, ödesdiger action och modiga hjältar som räddar världen från Umbrella-lakejer. Det kunde inte vara mer fel. Efter år av gradvis förflyttning, bort från det läskiga och hopplösa, har Capcom soft-rebootat sitt varumärke. De har återinfört skräcken som främsta drivkraft – samma inslag som gjorde spelserien känd för 20 år sedan.

I ”Resident Evil 7: Biohazard” är actionberättelsen i tredjepersonsperspektiv utbytt till lågmäld förstaperson med korta dialoger. Dulvey Haunted House, huvudarenan för Ethans mardröm, är betydligt mer otäck och stämningsfull än någon tidigare miljö. Att röra sig genom dess ruttna korridorer i jakt på en väg ut, får mig att känna ständigt obehag. Minsta ljud kan uppfattas som en indirekt fara – så som knak i väggarna, korta skrik eller fotsteg våningen ovanför. Ingenstans går jag säker.

Trots spelets nya riktning finns många bekanta element kvar från andra titlar i serien. Vapen och helande växter är fortfarande en essentiell del av spelupplevelsen, liksom den klassiska problemlösningen som är nödvändig för att ta mig vidare.

Capcom lyckas förvisso sätta serien på en nödvändig kurs med sitt senaste tillskott, men spelet är inte utan brister. Fienderna, bosstriderna och pusslen är underväldigande och forcerade. PS4-kontrollen känns klumpig och överkomplicerad. Handlingen rör sig också på tok för snabbt framåt utan större morötter i form av kontext. Som protagonist ska Ethan skilja sig från tidigare Gary Stu-personas som Leon Kennedy och Chris Redfield, vara mer mänsklig och förmedla skräck till spelaren. Det går sådär.

Ethan kan i bästa fall darra lite på handen eller stundtals kasta ut sig en och annan komisk monolog i form av “Fuck!” efter möten med diverse hemskheter. Ökända troper duggar dessutom tätt – från skräckinjagande barn till motorsågsälskande bondlurkar.

”Resident Evil 7” inleder med att slå på stora trumman och låter slagen fasas ut allt eftersom. Capcom är inne på rätt spår – men efter 20 år har de fortfarande mycket kvar att lära.