Jag visste att jag skulle hata ”The Sims 4 Vampyrer” redan dagen det utannonserades.

Vampyrer, och allt annat övernaturligt, bör raderas från Electronic Arts virtuella livspussel omedelbums. De är malplacerade odjur som hänsynslöst förpestar mina kärnfamiljer och mitt Wisteria Lane-samhälle utan min tillåtelse. Jag led tillräckligt av mörkrets anhängare i ”The Sims 3: Kvällsnöjen” och mår därför fysiskt illa av bara tanken på hur många timmar jag har tillbringat med de nya, uppdaterade vampyrerna i ”The Sims 4”.

Det är med stort självförakt som jag tar mina första steg in i nattsvarta Forgotten Hollow – ett litet Bullerbyn-kvarter förklätt i Dracula-kostym med svarta träfasader och portar som antyder att något mysko pågår bakom stängda dörrar. Vlad, mästaren av alla vampyrer, förvandlar oskyldiga simmar i området – men är också snabb med att erbjuda sina tjänster och lära ut dödliga färdigheter till frivilliga.

Den nya expansionen tvingar mig att bygga en karriär som vampyr. Jag ska samla kraft genom att utföra vissa handlingar, för att sedan omvandla den kraften till poäng som jag kan köpa speciella förmågor med. Jag kan till exempel välja möjligheten att transformera till en fladdermus för att förflytta mig snabbare (rolig fakta: kåta fladdermöss kan ligga med varandra – i luften!). Men om jag blir för mäktig, måste jag välja en svaghet för att bibehålla balansen.

Alla de arketypiska dragen hos blodsugare packas tätt inpå varandra. Jag kan lova dig att Buffy Summers hade skrattat hånfullt åt otäckingarnas utseende och beteende. Om de inte ser ut som en kufig greve vid namn Vlad, är de slående lika 2007 års Green Day-emokids indränkta i ångest. Dessutom spelar de orgel, trippar på tå och väser som om de har satt ett popcorn-korn i halsen.

Men värst av allt: de förstör min idyll. Jag skapar alltid stabila familjer i ”The Sims”. Mamma, pappa och tre barn. Den här heteronormativa konstellationen inger en äckligt tillfredsställande känsla av trygghet och perfektion inom mig. Så när Vlad bryter sig in i min Claesson Koivisto Rune-liknande villa med sina smutsiga huggtänder och biter tag i min sim-pappa Vincents hals utan förvarning – vill jag avinstallera hela expansionen. 

Vincent förvandlades mot min vilja. Det var omöjligt att fortsätta spela. Jag stirrade in i hans röda ögon och såg en helt annan sim. Ett monster. Jag försökte till sist omfamna den nya situationen och tänkte: ”jag har ju gillat Edward Cullen, kanske kan jag gilla det här också?”. Svaret var nej. Jag blev aldrig biten.