Fler valmöjligheter, fler tillfällen att klanta till det. Fjärde utgåvan av ”Sniper Elite” får mig att inse hur dålig jag är på smygarspel. 

Tänk dig en glasbutik, fylld av utsökta och sköra vaser. En solstråle kanske lyser in genom fönstret och får vaserna att glittra svagt. Tänk dig sedan en elefant som snubblar på tröskeln och dundrar rakt in den största hyllan. Ungefär så ser det ut när jag spelar ”Sniper Elite 4”.

Ljudet är centralt i Rebellions senaste sniper-simulator och används för att skapa både skön tyngd och puls. Varje gång jag zoomar in med siktet hörs distinkta hjärtslag. Även i mekaniken får jag utforska ljudbilden. Det är viktigt att maskera skotten – kanske genom att använda förbipasserande plan eller explosioner som täckmantel. När jag blir upptäckt finns ett smart system där en röd silhuett visar var fienden senast såg mig.

Om jag håller mig gömd tillräckligt länge bestämmer sig fienderna för att de förmodligen hallucinerade – i sann ”Metal Gear”-anda (nevermind kollegans lik som ligger fem meter längre bort). Eftersom spelet är ganska strikt och inte låter mig trampa snett utan bestraffning är det en lättnad att sparpunkterna är generöst strösslade över den italienska landsbygden.

För trampa snett gör jag. Gång på gång blir jag frustrerad över hur oberäkneligt fienderna är programmerade och eftersom att banorna är långa hinner jag ofta tröttna på dem innan de är slut. Det är först när jag tillåter mig själv att släppa på perfektionismen och utnyttja fiendernas kantighet till min fördel som frustrationen slätas ut. Då kan jag till och med låta mig upptäckas för att lura in motståndarna i ett bakhåll. Problemet är bara att närstriderna är så mycket klumpigare och tråkigare än smygandet.

Det märks att man inte har snålat med resurser på grafiken i ”Sniper Elite 4”. Framför allt imponerar ljussättningen i de sensommar-ljuvliga skogspartierna. En av de mest omtalade detaljerna i serien är annars den töntiga och våldsporriga slow motion-funktionen, där fiendernas kroppar visas i genomskärning när de slits sönder av kulor och sprängningar. Den är ännu mer utbyggd här, men lyckligtvis går den att stänga av redan vid titelskärmen.

Multiplayer bjuder på några spännande idéer såsom co-op i enskilda kampanjuppdrag och asymmetriska spellägen. Tekniska brister och en klumpig grundmekanik utöver prickskyttet gör dock att de två inslagen aldrig tar sig över medioker-gränsen.

Efter tio timmar med ”Sniper Elite 4” har den här elefanten lärt sig att inte snubbla på tröskeln till glasbutiken. Men vägen dit var inte elegant.