Jag kommer aldrig att glömma ”Persona 5”
avPersona 5
Från 16 år
Format: Playstation 4
Pris: Ca 599 kr
Utvecklare: Atlus
Utgivare: Deep Silver
Jag är totalknockad. Det japanska rollspelet “Persona 5” är det underligaste jag någonsin har spelat, men också det mest oförglömliga.
En man trippar runt i sitt slott iklädd en pälsmantel med hjärtmönster, guldkrona och ett par pyttesmå rosa kalsonger. Det här är numera en cementerad bild i mitt huvud. Slottet är dessutom inte vilket som helst, utan en fantasiplats där mannen får utlopp för sina förbjudna sexuella fantasier och har placerat ut små stjärtstatyer lite här och var. ”Persona 5” vet verkligen hur man fångar en spelares uppmärksamhet.
Elev på dagen. Fantomtjuv på natten. Som ”Buffy the Vampire Slayer”-fan behövde jag inte ens anstränga mig för att bli dunderkär i det hederliga ”tonårs-dubbelliv med övernaturliga inslag”-temat. Jag ska precis börja gymnasiet, har redan en prick i brottsregistret (på grund av ett hjältedåd, men det förstår ingen) och tvingas bo i ett trångt utrymme ovanför en äldre mans café. Det visar sig snabbt att en idrottslärare på min skola behandlar de kvinnliga eleverna på suspekt vis. Tillsammans med mina kamrater tar jag mig in i en parallell verklighet och slåss mot olika skurkars mörka begär.
I sedvanlig japansk ordning är striderna turbaserade och ger mig gott om tid att klura ut fiendernas svagheter. Jag kan använda föremål, slåss på nära håll, skjuta med vapen, blockera eller använda ”personas”. Det sistnämnda är mina starkaste krafter som lever i symbios med demonliknande varelser. Jag samlar på mig fler ”personas” genom att tala med alla monster och få dem att be för sina liv. Och visst kan jag skona dem, men bara i utbyte mot deras styrkor.
Då och då är dock fighterna för tätt packade och ger mig knappt något andrum. Men för det mesta förundras jag bara över det otroliga flödet. Ihop med jazzslingorna och den förbisvischande grafiken känner jag mig som den coolaste hjälten i världen.
Jag förlåter väldigt mycket i det över 100 timmar långa äventyret. Även om inzoomningar på rumpskåror, sexistiska gliringar och ”skriva på näsan”-repliker får mig att himla med ögonen, blir de mest bara en del av den absurda helheten. Aldrig tidigare har jag varit med om något så färgstarkt som vågar blanda tabubelagda ämnen med “höhö”-skämt och Tokyos realistiska gator med fantasiuniversum där människor är levande bankautomater.
Bortom de konstiga påhitten gömmer sig ett helt vanligt tonårsliv. Att sitta i skolbänken, hänga på caféer och bygga upp vänskapsband med mina kompanjoner lockar nästan mer än alla utflippade intriger. Det gör inget att huvudkaraktären är rätt så blek, eftersom att han lyckas lyfta birollerna på ett otroligt sätt. De bildar en udda grupp som helt och hållet styrs av passion och välvilja. Deras gemenskap blir ett enda irriterande myggbett för den kyliga vuxenvärlden som föraktar alla som ifrågasätter gamla tillvägagångssätt.
Egentligen skulle jag behöva stanna upp flera gånger i spelet och tänka ”vad i helvete är jag med om just nu?”. Men i stället flyter jag bara med. ”Persona 5” och dess starka identitet går inte att värja sig mot.