Det finns ingen anledning att ändra ett vinnande koncept. ”Mario Kart 8 Deluxe” ger mig allt jag behöver i ett racingspel – även på Nintendo Switch.

Familjeband bryts, vänskaper växer sig starkare och förhållanden skakas om. ”Mario Kart” har en förmåga att väcka alltifrån genuin eufori till barnförbjudna svordomar hos människor. Stämningen beror dock helt och hållet på hur tävlingsinriktad du är (läs; jag är med i klubben OPG – Orimligt Provocerade Gamers). Men oavsett känslostormar lyckas Nintendos kappkörning alltid föra oss samman i slutändan.

Att den japanska spelgiganten väljer att fortsätta rida på sin succévåg är lika självklart som att Dolly Parton sover på rygg. Den åttonde delen i racingserien köptes 8 miljoner gånger världen över – vilket är strålande siffror med tanke på att Wii U såldes i 13,5 miljoner exemplar. Men visst finns det en risk att pånyttfödelsen till den senaste konsolen blir en snarkfylld upprepning i stället för ett kärt återseende. Som tur var påminde den pimpade Switch-utgåvan mig bara om en sak; varför ”Mario Kart 8” är så ofattbart bra.

Deluxeversionen levererar precis vad den utlovar i namnet. Lyx. Om den vore en ansiktsbehandling skulle den ”strama åt, återfukta, tona och förfina” – gärna med en släng caviarprodukt à la Sturebadet. Rainbow Road har aldrig glimrat starkare under stjärnhimlen och SNES-klassikern Battle Course 1 är riktigt lekplats-drömsk. Varenda bana blir en karaktär i sig som jag vill lära känna om och om igen och aldrig lämna. 

Förändringarna från originalet är minimala, men sitter som en smäck. Bland annat har ett par avatarer tillkommit och lättare styrning samt auto-accelerering är nu tillgängligt för nybörjare. Men spelet är framför allt lysande i bärbart format och blir en ren fröjd att dela med mina vänner. Det är busenkelt att ta loss joy-cons och dra igång ett ”evil eye”-framkallande race var jag än befinner mig. 

Allra mest krut har lagts på Battle-läget – med åtta nya arenor och fem olika tävlingsformer. Spelare kan smälla varandras ballonger, leka tjuv och polis, ställa till med explosioner i Bob-omb Blast, samla mynt och slåss om den stora stjärnan Shine Sprite. Trots att konceptet fortfarande känns lite rörigt, är det inte lika slappt byggt som tidigare.

Det enda jag saknar är egentligen att få återuppleva ”wow”-faktorn. När ”Mario Kart 8” släpptes var det som att hitta vägen till Narnia. Mitt äventyr på Nintendo Switch är förtjusande, men inte på samma nivå. Efter att ha öppnat den där garderobsdörren för hundrade gången har tyvärr pirret hunnit försvinna.

Innerst inne vet jag. Bara ett hejdundrande ”Mario Kart 9” kan få mig att skrika ”k*kj*vel” åt min bror igen.