Kejsaren har fått nya kläder, men oavsett hur många nyheter Bungie trycker in i ”Destiny 2” är och förblir spelets största styrka en enda sak. Gemenskapen.

Mycket har ändrats sedan sist. Med fyra nya världar, en ny bas, nya subklasser för superkrafter, nytt vapensystem och rätt många hönor har Bungie inte bara gett upphov till året roligaste ordvits (ändlösa Destiny’s Child-memes) utan också gjort ett ärligt försök att lyssna på communityts önskemål.

Det största problemet med föregångaren var avsaknaden av en ordentlig kampanj. I förstapersonsskjutaren ”Destiny 2” har Bungie äntligen lyckats skapa en handling som faktiskt ger kontext och meningsfullhet till spelaren. Dessutom med grym representation bland karaktärerna. Jag och min warlock pepprar igenom grottor under Titan och giftiga vattenkällor à la isländska Blå Lagunen på Nessus. Steg för steg kämpar jag för att störta Dominus Ghaul – en ondskefull korsning mellan Buzz Lightyear och Darth Vader utan hjälm.

Miljöerna är så pass vackra att jag direkt associerar dem till Simon Stålenhags tavlor. Gamla bekanta ansikten blandas med nya. Min favorit är en superironisk Dr. Jekyll and Mr. Hyde-esque AI som gnabbas ivrigt med allt och alla. Musiken, komponerad av Michael Salvatori, har förvånansvärd fingertoppskänsla för varje scen och bidrar till att lyfta spelupplevelsen till nästa nivå.

Bortom kampanjen finns en uppsjö av aktiviteter att utforska. Två nya moment, ”adventures” och ”lost sectors”, lockar med mängder av sidouppdrag och möjligheter till loot. Ett enormt plus är den uppdaterade kartan som gör det enklare att hålla koll på var och när saker sker. Tyvärr är uppdragen i sig stundvis väldigt repetitiva och efter att ha skjutit mig igenom fyra nästan identiska ”lost sectors” i rad är det svårt att inte känna lite träsmak när jag lägger ifrån mig kontrollen.

Det fantastiska med ”Destiny 2” ligger främst i samhörigheten. Plötsligt är mitt fireteam viktigare än allt annat och timmarna rinner iväg medan vi tillsammans svär åt omöjliga moment. Vi vrålar av lycka när eländiga bossar ä-ä-äntligen klappar ihop och kaosar runt med främlingar på den hektiska player-versus-player-planeten Crucible.

Jag med mina värdelösa PvP-skills tillbringar majoriteten av tiden på att vänta på revival medan adrenalinet rusar, men blir ändå tillräckligt indragen för att fortsätta kämpa match efter match. Och som Håkan Hellström sjunger – man måste dö några gånger innan man kan levla.