Jag beundrar att ”Life is Strange: Before the Storm” lyfter en historia som sällan får ta plats. Synd bara att den dryper av skämmigt tonårsslang.

Hur mycket jag än försökte hade jag svårt att falla för ”Life is Strange”, trots att hyllningskörerna ljöd starkare än Malena Ernmans bästa tonartshöjning. Kanske var det något med den ansträngda tonårsjargongen som låg alldeles för nära mitt 19-åriga jag. Men i dag, cirka två år senare när uppföljaren släpps, är den plågsamma ”holy fuck”-attityden tyvärr fortfarande närvarande. 

Den bångstyriga punktjejen Chloe Price stretar på i Arcadia Bay – utan sin introverta bundsförvant Max Caulfield och hennes övernaturliga krafter. Det är några år kvar tills håret bleks i en klarblå färg, men Chloes kaxighet tar sig uttryck på många andra sätt. Till exempel i hur hon föraktar sin mammas nya Svensson-kille, käftar emot dörrvakter och sätter skolans snobbar på plats. 

Den första av säsongens tre episoder ger fler dimensioner till 16-åringen. Hon är inte längre bara en gymnasieelev som skolkar, röker gräs och skyller på världen för sina känslostormar. Hon sörjer sin bortgångna pappa och letar förtvivlat efter människor som hon kan våga lita på. En som vinner hennes förtroende är Rachel Amber – tjejen som drar till sig allas blickar på Blackwell Academy. Deras explosiva vänskap blommar snart ut i något ännu större och berör mig redan i en tidig fas. 

I brist på Max förmågor att resa i tiden, blir mekaniken i ”Before the Storm” lite fattig. Visst, jag kan experimentera med dialogalternativ för att utnyttja olika sociala situationer. Men annars handlar det mest om att följa övertydliga instruktioner från Chloe i stil med ”antar att jag ska sätta mig ner nu”. Å andra sidan kräver inte spelets melankoliska och lugna tempo mer avancerade grepp än så. 

Mitt största störningsmoment är ännu en gång de ostiga replikerna – man kan nästan tro att de har doppats i en riktigt rinnig Saint-Marcellin. Fjortisljuden “mrroow” och ”meeoow” blandat med ”hella”-svordomarna får mig att vilja dra ett stort täcke över mig. För att inte tala om de olidligt långa konstpauserna och tillgjorda skratten. Vilka tonårstjejer beter sig såhär egentligen? De nya utvecklarna, Deck Nine, verkar vara precis lika vilsna som Dontnod Entertainment.

Jag är medveten om att en saga om två småstadstjejer sällan porträtteras i spelvärlden, men det faktumet kan inte bli en genväg till ett toppenbetyg. Det finns scener som glänser i ”Before the Storm”. Men för det mesta känner jag bara, som kidsen säger, en stark ”cringe”.