Jag har alltid funnit all typ av skräck inbjudande. Och ”The Evil Within 2” är ett praktexempel på att man kan njuta hela vägen genom en fasansfull upplevelse.

Det tar bara några minuter innan inramningen totalt har sugit in mig i spelet. Jag går upp för en lång trappa och liken dinglar från taket. Ljudet från en gigantisk pendelklocka ekar i de trånga korridorerna och väggarna är fyllda med bisarr konst på mordoffer. Varenda liten detalj känns noga utstuderad. Denna sadistiska skönhet ger mig gåshud och kallar kårar på samma gång.

Men det här är ett spel med många ansikten och synnerligen tvära kast. Till skillnad från föregångaren är det en mer öppen värld att utforska och plötsligt är de klaustrofobiska rummen utbytta mot staden Union. Huvudpersonen Sebastian är tillbaka. Emotionellt sargad från sitt förflutna tar upp jakten på sin dotter Lilly som han trodde var död. Via en ny STEM-maskin når han denna postapokalyptiska, alternativa verklighet som dottern har försvunnit i. Ärligt talat är det, precis som i föregångaren, ganska luddigt hur allt fungerar. Det hade inte skadat om Tango Gameworks förenklat den artificiella twisten en aning.

Nåja, sånt kan jag ändå inte fundera över när adrenalinpåslaget tar över. Den stilistiskt vackra världen rymmer de mest bisarra skapelserna och striderna kräver mitt fullkomliga engagemang. Några missade skott innebär ett tomt magasin och döden är ett faktum. Just den detaljen är oerhört viktig för spelets känsla – att man inte kan ta något för givet. Varje hörn måste noggrant genomsökas för ammunition och andra nödvändigheter i kampen om att överleva.

Striderna är också underhållande och varierande. Själv föredrar jag att smyga mig på mina offer och i denna typ av spel passar det perfekt. Det blir liksom en extra anledning till att hålla andan framför skärmen. Bossfigherna håller mestadels hög klass – med ett eller två undantag där luddiga intryck återigen spelar in.

Spelets andra halva skiljer sig avsevärt från den första. Småstadsmiljön byts ut helt och hållet, vilket ramar in den oförutsägbara känslan i ”The Evil Within 2”. Fiender, miljöer och möjligheter kommer verkligen i alla olika former. Dialogerna karaktärerna emellan är däremot inget vidare. Manusförfattarna borde ha kunnat undvika tröttsamma klyschor.

Men spelkänslan i övrigt är riktigt bra. Bild- och ljudupplevelsen är rent utav suverän. Det förmedlas en skräckupplevelse som förstås innehåller en del jumpscares men som främst baseras på ett psykologiskt obehag.

Det är kanske inte vuxenblöja-varning. Men det är banne mig en terror att njuta av.