”Ni No Kuni II” bjuder på småroligt fantasymys. Men de tokiga replikerna och miljöerna kan omöjligen smeta över den platta personligheten.

Vid en första anblick ser ”Ni No Kuni II: Revenant Kingdom” ut att vara ett riktigt charmtroll. Men när lager efter lager har skalats av inser jag att det japanska rollspelet för det mesta bara är ett hopkok av plattityder och inklämda ”comic relief”-stunder.

Riket Ding Dong Dell har vänts upp och ner efter att pojkkungen Evan störtats och blivit tronlös. Han ger sig därför ut på jakt efter ett nytt kungadöme – med den inte så blygsamma ambitionen att förena landets alla medborgare och bringa fred en gång för alla. 

När den första delen i serien släpptes var Studio Ghibli, skaparna bakom bland annat ”Spirited Away” och ”Ponyo”, med i utvecklingen och satte en stark prägel på det omkring 40 timmar långa äventyret. Nu har studion lämnat över allt ansvar till Level-5 som förvaltar filmskaparnas arv så gott de kan. Den karaktäristiska animestilen, de lustiga figurerna och den trallvänliga musiken finns fortfarande kvar tack vare vissa nyckelpersoner i produktionen. Men själva berättandet har hamnat på villovägar.  

De skrikiga dialogerna försöker ängsligt passa in i en japansk sagomall där undertoner inte är något man vill jobba med. Här är allt pang på med känslor och klyschor som varken utvecklar karaktärerna eller för storyn vidare. Kung Evans kompanjoner är bara till för att lyfta huvudrollen och leverera ansträngda humorinslag. Att replikerna dessutom bryts upp, delvis tystnar och mynnar ut i små ”hmm”- och ”ugh”-ljud gör att jag vill trycka bort textrutorna i en hätsk takt.

Men som tur är blir jag stormförtjust i ”hack ’n slash”-striderna. Här slåss jag i realtid och växlar mellan tre närstridsvapen, trollformler och projektiler som bidrar till ett härligt schvung och en hög puls. Ihop med små pikmin-liknande varelser som står för hälsokickar och extra arbetskraft blir det härligt utmanande att hålla koll på allt som pågår på skärmen. Jag önskar att alla fighter höll sig till det här formatet och inte blandades med trötta 3D-landskap och chibifigurer.

Uppbyggnaden av själva landet Evermore är en desto tradigare uppgift. Personer ska rekryteras hit och dit till olika ansvarsområden, tillgångar samlas ihop och saker och ting uppgraderas. Det är ett evighetsprojekt som fortfarande står ofärdigt när slutbossen är besegrad.

När det kommer till kritan är ”Ni No Kuni II” en lättsmält och mysig fantasyresa, men som hade mått bra av ett litet ansiktslyft. Gärna med Studio Ghibli hållandes i skalpellen.