Oops, I did it again! Jag har tagit mig an ännu en dejtingsimulator – ”Monster Prom”. Resultatet? En dejt till skolbalen med en instagramängslig hipstervampyr.

Varje gång jag spelar en dejtingsimulator får jag nya insikter. ”Dream Daddy” fick mig att förstå att jag uppskattar ”Boyz II Men”-klingande homoerotik. Och ”Purrfect Date” gav mig ett brutalt uppvaknande kring min singeltillvaro. Nysläppta ”Monster Prom” är inte sämre.

På tre veckor ska jag välja och vraka bland en rad monster och hitta den perfekta dejten att ta med till skolbalen. Jag kan spela ensam, eller tillsammans med 2-4 vänner i multiplayer. Det sistnämnda alternativet gör konkurrensen betydligt hårdare. Utbudet är långtifrån skralt, om man säger så. Här finns den snälla, men korkade varulvsatleten Scott som hade varit ett självklart val om jag velat leva ett liv fast i missionären. Även bitchblickmästaren Vera har sina charmiga sidor. Men jag kärar såklart ner mig i den douchigaste douchen av dem alla. Hipstervampyren Liam.

Liam tar bilder på mat som han inte äter. Han använder bara instagramfiltret ”infinite taupe”. Och han vägrar jaga följare. Jag imponerar på honom med min ”cool girl”-attityd genom att linda in hans ego i bomull, rabbla upp viner med hittepå-franska namn och bjuda in obskyra konstnärer till skolgårdsrejven. Eftersom att Liam egentligen är osäker och väldigt genomskinlig tar det inte lång tid innan jag har honom runt mitt lillfinger.

Jag rör mig mellan matsalen, biblioteket, toaletterna och gympasalen för att leta reda på vampyren och få honom på fall. Ibland skojar jag till det lite och flirtar runt med andra klasskamrater, men jag dras hela tiden tillbaka till Liam. Genom olika dialogval samlar jag på mig poäng i bland annat charm, kreativitet och våghalsighet. Manuset är kvickt och får mig att skratta rakt ut. Till och med i stunderna då jag blir hånad av mitt kärleksintresse. Men i slutändan har jag ändå lyckats vinna hans förtroende. Jag och Liam ska gå på bal.

Men ett “vilket djur vill du ha sex med?”-personlighetstest och flera genomtänkta repliker senare inser jag att jag har återskapat samma mönster från mitt verkliga dejtingliv. Liam är den där krångliga, intellektuella och överkänsliga killen jag alltid träffar som aldrig ställer några frågor och tja, bara tänker på sig själv.

Det är nästan som att jag vill tacka ”Monster Prom”. Nu har jag det ju trots allt svart på vitt. Min killsmak är förjävlig.