Megafest när Capcoms blå robot firar 30-årsjubileum med nytändning!

Det är med hjärtat i halsgropen som jag springer för mitt liv – i ett desperat försök att komma undan en ond bråd död. Bakom mig väller en våg av eld fram, och trots inövade rörelser och noggrant planerade hopp kan jag inte skaka av mig hotet. När elden väl förintar mig är det för femtioelfte gången det sker. Jag slår jag näven i bordet, sliter i mitt hår, tuggar fradga – och ler. Allt är precis som det ska vara!

Det är svårt att greppa att Mega Man, Capcoms blåa plattformshjälte, åter är aktuell. Dels för att det har gått trettio år sedan debuten på Nintendo 8-bitars, men kanske mest för att serien förändrats så lite i grunden. Genom tre decennier har Capcom ständigt återanvänt sitt framgångsrecept och medvetet spelat på dess retrodoftande ådror, catchiga chiptune-musik och stilistiska pixelgrafik – inte minst med titlar som ”Mega Man 9” och ”Mega Man 10”. ”Mega Man 11” är dock ett steg i en ny riktning. Ett försök att äntligen bryta gamla traditioner och modernisera serien.

Spelet må fortfarande spela på några nostalgiska strängar, och som vanligt tar jag mig an den onde Dr Wily och hans åtta robotmästare. Sällan har dock serien känts så fräsch som idag. En bidragande orsak är den grafiska övergången från gammal pixlig 2D till polygonpolerad 3D. Det sätter allt i en mer modern tappning, utan att rucka på vare sig den etablerade kontrollen eller stilistiken. Detta kombinerat med en bandesign som till fullo utnyttjar sina miljöer för att bjuda på både tuffa och varierande utmaningar.

Just bandesignen är vad som gör ”Mega Man 11” till det utmärkta spel det är. Varje bana har noga genomtänkta pussel, knepiga manövrar och svettiga bossfighter. Med sin trial-and-error-mekanik tvingas jag ständigt spela om dem för att eventuellt övervinna dess mönster. De är förrädiskt svåra, men aldrig någonsin orättvisa. Skulle det ändå bli för tufft använder jag enkelt det nya ”double gear”-systemet. Det kan rädda mig i pressade situationer genom att sakta ned tiden, alternativt göra min vapenarsenal betydligt starkare.

Att Capcom också valt att fortsätta omfamna speedrunning som koncept förlänger spelbarheten markant. Via challenger-läget kan jag tävla i både snabbast möjliga bantider och specifika uppdrag, men också titta på repriser av andra spelares banlopp för att på så sätt lära mig hur jag själv kan förbättra mina egna insatser.

Visst saknar jag både den ikoniska musiken och den simplistiska pixelgrafiken, men det är vid den brutala eldväggen jag inser att ett ”Mega Man”-spel kan kan vara både modernt och fortfarande kännas helt rätt. Med det fundamentet kan Capcoms blå robot leva många år till.