Jag har alltid trott att jag var usel på att flyga i spel. Men ”Ace Combat 7: Skies Unknown” överraskar och förvandlar mig till en livsnjutande stridspilot.

Min gameridentitet går igenom en kris just nu. Att jag skulle falla för ett actionpackat flygplansspel var lika otippat som att Jimmie Åkesson skulle bära en psykedelisk paisleyslips i riksdagen. Men nu är jag alltså här – en spelupplevelse rikare.

Läsaren Rasmus hörde av sig till mig och föreslog att jag skulle recensera ”Ace Combat 7”. Sagt och gjort. Trots att jag aldrig ens vidrört spelserien fastnade jag direkt. Det var som att jag fick ett litet andrum mitt bland alla andra titlar som hetsar mig med intryck, feta vapen och svulstiga öppna världar.

För det första är storyn helt bananas. Några timmar in känner jag mig mest förvirrad av alla länder/kontinenter/kungariken som heter typ Erusea, Osea och Usea och som krigar mot varandra. Varför inleds allting med en mekaniker som sörjer sin morfar och hamnar i fängelse? Och vem fan är Trigger och varför blir han också fängslad? Han har typ mördat den före detta presidenten? Vad är det ens som händer?

Till slut knyts alla trådar ihop, i alla fall någorlunda. Däremot märker jag ganska snabbt att den melodramatiska berättelsen bara är en extra krydda till det som jag egentligen dras till. Nämligen själva flygningen. Först blir jag lite skrämd av all information på skärmen och tänker att det här kommer aldrig att gå. Men egentligen krävs det inte så mycket för att lyckas manövrera ett flygplan. Bara jag lyssnar på instruktionerna från mitt squad har jag full kontroll. 

Jag duckar missiler genom att åka in bland molnen. Vingarna täcks av is och skärmen av små regndroppar. Samtidigt som musiken blir allt mer dunkel. Upplägget är busenkelt. Jag ska skjuta ner fiender och bocka av en rad uppdrag så att jag kan spendera poäng i färdighetsträdet. Här finns alltifrån starfighters och thunderbolts till gripen-plan. Men jag bryr mig mindre om de olika modellerna och att uppgradera, det viktigaste för mig är att finna lugn och ro.

Och det gör jag. Att cruisa fram i ”Ace Combat” är flera mil ifrån till exempel ”Battlefields” kaosartade luftstrider där jag tappar bort mig på en sekund. Det här är ett spel som enbart drivs av lust och är mer lättsmält än en pommestallrik. Även när allt går åt helvete och jag kraschar eller försvinner in i eldslågorna vill jag tillbaka in i matchen igen.

Rasmus, I owe you one.