Första avsnittet i ”Life is Strange 2” var en riktig känslostorm. Men fortsättningen på brödernas resa bäddar bara för något större längre fram.

DEL 1: ”Life is Strange 2” inleder med en gråtfest utöver det vanliga

Som tidigare ”Life is Strange”-mobbare blev jag glatt överraskad av Dontnods nya två-bröder-på-flykt-saga. Den första av fem delar omkullkastade mig med sina samhällspikar och sin tolkning av en kämpande och kärleksfull familj. Episod två slår fortfarande an på samma toner, men vågar inte riktigt ta ut svängarna. Antagligen för att utvecklarna vill spara på krutet.

Pojkarna Diaz flyr USA i hopp om att nå Mexikos gräns och hitta tillbaka till sin bortgångna pappas gamla rötter. Skogarna är kalla och inte särskilt inbjudande. Det går inte att gömma sig i en övergiven stuga och äta konserverad ravioli hur länge som helst. Duon tvingas därför söka skydd hos sina morföräldrar – som de inte känner särskilt väl – för att i alla fall ha en chans att till slut komma till staden Puerto Lobos.

Stämningen blir allt mer ansträngd mellan nioårige Daniel och hans tonårsbror Sean, eftersom att den yngste inte alltid kan kontrollera sina övernaturliga krafter. Sean bestämmer sig för att slå fast vissa riktlinjer så att Daniels förmåga att få saker att sväva inte avslöjas för allmänheten. Och absolut inte för mormor och morfar. Det är såklart lättare sagt än gjort och som spelare får jag i vanlig ordning välja hur mycket jag ska rucka på reglerna.

När själva handlingen står relativt stilla finns det i alla fall flera karaktärer som lyser starkt. Till exempel Chris från ”Captain Spirit” som verkligen livar upp och sätter huvudkaraktärerna i helt nya – och ibland obekväma – situationer. Men det är ändå mest spännande att följa brödernas relation, då Sean inte längre har maktövertaget. Daniel blir mer och mer rebellisk och styr och ställer på egen hand – såklart tack vare (eller på grund av?) sina krafter. De två som förut kändes helt sammansvetsade närmar sig alltså en mindre splittring.

Annars är det ganska tradigt att ta sig igenom de dryga två timmarna. Miljöerna känns klaustrofobiska och jag rör mig oftast bara från ett hus till ett annat. Att behöva dras med vardagssysslor som att tvätta, städa och laga mat fyller gör mig bara rastlös och får mig att tänka på min egen diskhög. Jag saknar adrenalinkickarna och gråtstunderna från förra episoden.

Det vore dumt att döma ut hela ”Life is Strange 2” baserat på ett trögt mellanavsnitt. Jag hoppas och tror att något mer fartfyllt väntar bortom landsgränserna.