Jag försöker verkligen tycka illa om ”Devil May Cry 5”. Men det går inte. Trots att spelet tvingar mig vada i töntig nu metal-estetik älskar jag det för sin mekanik.

Om någon skulle be mig att beskriva två saker som jag har svårt för är chanserna goda att blodiga spel och metal hamnar högt upp på listan. Jag får mörka flashbacks till gymnasiet – tiden då jag iförd batiktröja och morfars trasiga jeans omgavs av klasskompisar med Cannibal Corpses-hoodies.

När ”Devil May Cry 5” dyker upp och i princip kräks blod och elgitarrer i ansiktet på mig borde jag bara kasta mig över power-knappen och sakta backa tillbaka till min Katamari-remake. Men lika mycket som jag tar mig för ansiktet på grund av manuset och dialogerna, jublar jag också högt av monsterbankandet. Varje rörelse är designad för att jag ska känna mig cool och nonchalant. Balansen mellan närstrid, avståndsvapen och specialattacker är perfekt avvägd och när jag besegrar den sista fienden stannar världen upp för att låta mig njuta lite extra av min egen briljans.

Trots att den vuxna delen av min hjärna vrålar att det mesta är extremt cheesy hoppar min inre 13-åring jämfota av pepp vid varje pose. Karaktärerna är otroligt detaljerade och snygga, med varje lugg och jeansjacka outhärdligt skarpt designade. Bara att få uppleva ett spel med skyhöga produktionsvärden i en genre som är svältfödd är en njutning i sig.

Samtidigt ryser jag av obehag åt estetiken och alla smaklöst närgångna kamerasvepningar på de kvinnliga karaktärerna – som har massor av potential men reduceras till passiva troféer. En tredjedel in i spelet är jag redo att ge upp och fly från gubbsjukan. Men så är det ju det här med mekaniken.

Kombosystemet gör att allt poserande inte bara blir en glättig yta – då jag faktiskt får fördelar av att spela med maximal stil. Jag betygsätts obarmhärtigt efter varje strid och hamnar i ett slags trans där jag kedjar samman attacker i en virvelvind av perfektion. Det är också snudd på overkligt hur mycket djup det finns i spelsystemet. Jag får kontrollera tre karaktärer – Dante, Nero och nya emo-pojken V. Alla har helt skilda sätt att tillrättavisa demoner. Nero använder mekaniska armproteser, V låter sina husdjur strida åt honom medan Dante har så många metasystem att jag blir yr i huvudet.

Man kan säga att en del av mig vill bara dra batiktröjan över ansiktet och den andra njuter av ett spel som belönar varje vältajmad knapptryckning.

Det sjukaste är att Spotify slumpar fram en lista medan jag skriver den här recensionen. Ur hörlurarna strömmar fruktansvärd amerikansk j-rock med tunga gitarrer – och jag börjar sakta nicka med. Please send help.