Jag och mina fyra tjejkompisar irrade runt i ett becksvart escape room – i hopp om att lösa ett slags peka-klicka-spel IRL. Det var en oväntat stor prövning. 

”Can you get sick?”, frågar min kompis Hedda den australiensiska killen som jobbar på Paniq Room. Han fattar inte att hon egentligen menar ”mentally ill” och försäkrar oss vi inte kommer bli illamående. På en timme ska vi ta oss ut ur ett låst rum med ”Natt på museet”-tema. När jag bokade den här härliga förkröksaktiviteten hade jag missat den lilla detaljen att vi skulle vara instängda i totalt mörker. Alltså inga lampor överhuvudtaget. Kolsvart. Jag ångrar allt.

Vi får ingen som helst backstory och har inte den blekaste aning om varför vi befinner oss på det här museet. Däremot har vi koll på de något vaga instruktionerna; ”lös alla pussel och tänk på hur de hänger ihop”. Efter att ha klivit in i en hiss som stannar till efter några halvhjärtade skakningar försvinner all el. Det enda som syns är mörkerkameran uppe i taket som lyser med sina röda små prickar. Den finns där för att aussiesnubben ska kunna följa Big Brother-spektaklet. Förnedringen är alltså på en helt ny nivå.

Eftersom att jag lider av ganska grov klaustrofobi greppar jag snabbt tag i min bästis Nora. Hon känner av min rädsla, men likt en mamma som vill skydda sitt barn låter hon sig inte påverkas och klappar snällt på min axel. I ren panik börjar vi alla fem skratta när vi öppnar dörren till ännu ett mörkt rum. Det enda som finns innanför de fyra väggarna är ett bord med en telefon och ett skåp med knappar. Felicia skriker att hon kommer att svimma. Jag utropar att jag håller på att få en panikattack. Sophie och Hedda – God bless their souls – börjar direkt tyda telefonens olika toner och har hittat ett kodsystem.

In i nästa rum. Här matchar vi instrument med olika läten, parar ihop djurhuvuden med pusselbitar, stänger in Sophie i en kista och hittar en väg ut ur en labyrint. Utan att se ett piss. Till slut klarar vi det. Och ja, vi kanske använde ficklampan på walkie talkie:n i ett svagt ögonblick. Och ja, vi kanske stod alldeles för länge och försökte fatta om elskåpet var ett riktigt elskåp eller bara rekvisita. Och ja, aussiekillen kanske gav oss en extra kvart…

Tyvärr möts vi av världens största antiklimax när vi väl löst allt som går att lösa. Vi letar efter en ny dörr ut i friheten, men det visar sig att vi måste backtracka ut i det första rummet för att fly museet. När lamporna tänds ser vi också vad vi varit livrädda för. En IKEA-inredd fritidsgård där man hängt upp klossar på väggarna som ser ut att vara gjorda i träslöjden. För att inte tala om alla osynliga bakteriehärder.

Vi kollar på varandra och nickar instämmande. Vi behöver en drink.