”Borderlands 3” väcker min inre psykopat. Aldrig förr har tortyr, sadism och dödande inlindat i satir gjort mig mer tillfredsställd. 

Spelet spurtar iväg i skyhög hastighet och slutar aldrig leverera. Jag vet att det finns en avskräckande 3:a i titeln för nytillkomna. Och inbitna fans kommer säkert att frossa i karaktärer från tidigare upplagor som gör comeback (besparar er spoilers, givetvis). Men jag lovar att äventyret fungerar utmärkt för dem som vill förlora sin ”Borderlands”-oskuld här och nu. 

Jag väljer direkt mellan fyra olika spelbara figurer, alltså våra kära Vault Hunters. Zane, Amara, Moze och Fl4ke har alla sina unika kvaliteter och skiljer sig avsevärt åt. Oavsett val – i mitt första fall vapenspecialisten Moze – blir jag rekryterad att gå med den militanta organisationen The Milita Raiders som ska återställa ordningen i galaxen.

Två psykotiska tvillingar, Tyreen och Troy Calypso, står för den ledande ondskan att bekämpa. Dessa kultledare inspirerar sina trupper genom influencer-videos. Rå satir i avrättningssändningar där följarna uppmanas att gilla och dela är ett sadistiskt roligt koncept. Tänk typ ett rosaklätt Islamiska staten möter Bianca Ingrosso.

Via rymdskeppet Sanctuary III slussas jag sedan ut till en mängd olika planeter. Uppdragen, stora som små, är helt fantastiska. Dialogerna, karaktärerna och åtagandena utgör en tv-spelsskatt som ofta leder till skratt. Just humorn är grundläggande i ”Borderlands”-universumet. En eloge och en lönehöjning till röstskådespelarna är på sin plats.

Men det här är ju ett skjutarspel. Stridernas underhållningsvärde har försvarsarsenalen att tacka – som nog är den största jag någonsin har sett i ett tv-spel. Det är galet många vapen med galna effekter. Pistolen buttplug – som har ökad ”critical hit”-chans om jag smyger upp bakifrån på mina fiender – var en personlig favorit de första två timmarna. Dessutom gör de nya specialiseringsträden att jag verkligen kan forma min karaktärs styrkor efter mina egna önskemål.

Bossfighterna lämnar däremot lite mer att önska. Visst, de är ibland ganska utmanande och ingen kan beskylla utvecklarna för dålig layout-fantasi. Dessvärre är deras mekaniker same old, same old. Ducka, hoppa undan, skjut där det gör mest skada och återupprepa upplägget 30 gånger. Men det utgör en så liten del av spelet att det måste betraktas som en petitess.

Huvudstoryn är slut på runt 30+ timmar. Sen har du fler sidouppdrag, online- och co-op-möjligheter och tre karaktärer till att leka med. Jag tackar jag.

Till oändligheten och vidare, som någon så vackert sa en gång.