Jag köade i över en timme för att få spela remaken av ”Final Fantasy VII”. Och jag ångrar ingenting.

När jag var två år gammal släpptes ”Final Fantasy VII”. Med andra ord; jag har aldrig spelat sjuan. Nu kommer säkert vissa fanboys hävda att jag därför inte borde uttala mig om remaken. Jaha, men vad ska jag göra då? Pressa mig in igen i min moders punani och ta en tidsmaskin så att hon kan föda mig typ tio år tidigare? Nä, precis.

Fastän jag aldrig testat ”FFVII” dras jag ändå in i hajpen. Det var trots allt det första spelet i serien som fick ett riktigt genombrott i Europa. Både västerlänningar och japaner har en stark relation till Cloud och hans gäng och det märks på de långa köerna på Tokyo Game Show. Jag får vänta i över en timme innan jag får prova en 15 minuter lång (eller alldeles för kort) demo.

Nu har saker och ting förändrats. Comebacken innebär en uppfräschning och man har till och med vågat ändra lite i mekaniken. Striderna är inte längre turordningsbaserade, utan i realtid. Men det går fortfarande att stanna tiden och simulera en slags turordning i attackerna.

I demon kastas jag rakt in i introt när Cloud och Barret ska ta sig till en reaktor. Duon är en del av ett terroristgäng som bekämpar en ond organisation, Shinra Electric Power Company, som tömmer jordens alla resurser för att kunna driva samhällen med sin elektronik. Och på så sätt tjäna pengar.

Eftersom att alla menyer och dialoger är på japanska förstår jag absolut ingenting. Men det gör inte så mycket då jag snabbt stöter på min första boss – en gigantisk skorpion – och är fullt upptagen med att ta ner den.

Det är lättare sagt än gjort eftersom den japanska ”välj”-knappen inte alls är krysset på PS4-kontrollen. Krysset är istället ”exit” och det är cirkeln som är ”välj”. Psykbrytet är nära. Det tar också ett tag innan jag fattar hur man healar. Men sedan flyter det på.

Min största oro är att det kan bli för mycket buttonmashing och upprepning av samma sorts slagsmål. Jag tror att ju längre in man kommer i spelet, desto mer fast blir man i sina rutiner. Men då kanske upplägget räddas av att fienderna skiftar i motstånd och färdigheter.

När jag krossat skorpionjäveln och en Square Enix-anställd petar på min axel och ber mig snällt att lämna känner jag mig upprymd. Utan en särskilt stark relation till den här remaken kan jag ändå njuta av samstämd och rytmisk action.

För er som redan älskat ”Final Fantasy VII” kommer det här bli drömlikt. Själv ser jag verkligen fram emot att få grotta ner mig i storyn, gärna med engelsk undertext.

Spelet släpps den 3 mars 2020.