Länge leve den blodiga våldsfantasin! ”Doom Eternal” bjuder inte på en enda lugn stund och vet exakt vad som krävs för att blåsa upp mitt ego. 

Är det ”Doom Eternal” som förändrar mitt inre väsen? Eller väcker det brutala actionspelet bara ett latent personlighetsdrag? Jag vet inte exakt vad det är men när jag kastas in i det demoniska helvetet vill jag inte göra något annat än att döda, döda, döda. 

En cirka tre timmar lång demo av Bethesdas kommande kötthistoria får mig att känna mig som ”the king of the world”, om jag ska formulera det mjukt. Det finns ingen påtvingad story som stoppar mitt slaktande, utan här är det bara fullt ös från början till slut. Jovisst, jag befinner mig på jorden och ska rädda mänskligheten från förintelse. Men det är inte den premissen som driver mig framåt. 

Precis som i föregångaren från 2016 tonsätts den djuriska kampen med riviga riff som ger fantomkänslor av pyroteknik som bränner mig i nacken. Jag blir ständigt pushad i rätt riktning – från ett rum till ett annat. När jag inte skjuter sönder skallar använder jag motorsågen, eldkastaren eller mina bara händer för att dra sönder kroppar. Köttslamsor och blod skvätter på skärmen. Det är fienderna som fruktar mig och inte tvärtom. 

Men jag når inte hela vägen fram av att flänga runt mina vapen och hoppas på det bästa. ”Doom Eternal” är inte så hjärndött som det ger sken av. Uppföljaren lägger stor vikt vid insamlandet av resurser med hjälp av mina olika mördarstrategier. Tar jag ner fiender med motorsågen får jag ammo, en vanlig dödsstöt ökar hälsan och om jag grillar demoner med eldkastaren blir jag belönad med mer skydd. Att välja rätt attack vid rätt tillfälle kan vara livsavgörande.

Motståndet är oförutsägbart och monster kan välla in från höger och vänster. Det gäller att lära sig deras svaga punkter så snabbt som möjligt. Till exempel kan jag kasta granater in i munnen på cacodemons så att de faller mot marken nästan direkt, eller skjuta bort mancubus två raketgevär. 

Något som tyvärr stannar upp massakern är de onödiga plattformsinslagen. Jag ska hoppa från vägg till vägg och samtidigt försöka få ett fast grepp om olika klippavsatser. Ibland är avståndet lite för långt och kräver störigt många försök innan jag kan landa på mina fötter igen. Det är också ovant med de jordiska och ljusa miljöerna – men tack och lov tar de inte över alltför mycket. 

Spelet kraschar dessutom flera gånger i laddningsskärmarna, vilket får mig att totalt tappa momentum. Förhoppningsvis märks det inte av vid lanseringen och blodbadet kan istället avnjutas till max. 

”Doom Eternal” gör mig verkligen till en maktgalen huligan med ett Zlatan-självförtroende. Sympatiskt? Nej. Men känner jag att jag lever? Ja. 

Spelet släpps 20 mars till Playstation 4, Xbox One, PC och Google Stadia. En Nintendo Switch-release är planerad senare i år.