”Paper Mario: The Origami King” vill inte se sig själv som ett rollspel, vilket pajar hela upplägget. Mycket kan dock räddas med humor och värme. 

Ett ”uuuggghhh” är otroligt nära att slinka ur min mun och eka över hela grannskapet. Jag sitter på balkongen med min Switch och har för den miljonte gången kastats in i Marios stridsarena.

Här står rörmokaren på cirklar som kan rotera runt eller justeras inåt och utåt. Mitt mål är att förflytta motståndarna och få dem att hamna i perfekta grupperingar som gör att jag kan orsaka så mycket skada som möjligt. Klockan tickar och jag har bara en till tre drag på mig. Men jag orkar inte ens få ett stresspåslag.

Senaste tillskottet i ”Paper Mario”-serien låter fantastiskt på papper (lol, sorry). Kung Olly härskar över Origamiriket och planerar att vika hela världen. Han har dessutom fångat Peach och virat in hela hennes slott i stora banderoller. Mario måste därför kämpa mot ihopvikta soldater, lösa pussel och ställa allt tillrätta igen. Kul! Jättekul, faktiskt. Synd bara att striderna – som såklart är en stor del av spelet – i princip inte fyller någon funktion.

Nintendo vill få till ett rollspel, men utan tunga rollspelselement. Det gör att fighterna varken levlar upp mig eller ger mig nya förmågor. Så fort jag slagit en fiende får jag nya mynt som jag kan använda för att köpa olika fördelar i nästa slagsmål. Och så fortsätter det, om och om igen. Så varför slåss jag ens? Ibland utmanas jag av problemlösning som får mig att ifrågasätta min IQ. Men för det mesta struntar jag i att ta mig an fiender just på grund av att de inte har ett större syfte. 

Då och då kommer tack och lov de där stunderna jag längtat efter. Tre träd brister ut i spontan sång, jag räddar tillplattade Toads och befinner mig på alltifrån ett gigantiskt kryssningsfartyg till ett nöjesfält. Dialogerna är – om än något Nintendo-präktiga – fyllda med humor och distans till sin egen knasighet. 

Tänk att Svampriket orkar återuppfinna sig själv gång på gång. Det är otroligt att en plats kan ruva på så många gömmor och nyheter, trots att den känns så bekant. Jag vill upptäcka varenda vrå, täcka varje hål med konfetti och värna om papier-maché-världen som om den vore min egen. Karaktärerna är fräcka, kvicktänkta och beter sig nästan som små ståuppkomiker. 

Som tur är går det mesta att väga upp med charm. ”The Origami King” får gärna gå djupare in i rollspelstemat, eller bara stryka det helt. Men det är utvecklarnas jobb att klura ut vilken väg de vill ta. Jag är bara här för att skratta åt goombas.