Spelversionen av ”Avengers” tar med sig det tråkigaste från filmerna – oändliga actionsekvenser. Men manuset håller i alla fall en viss nivå.

Det märks att ”Marvel’s Avengers” vill kopiera Joss Whedons finurliga dialog som verkligen satte tonen för ”Avengers”-filmerna. Iron Man får till ett skämt om Marie Kondo samtidigt som han duckar projektiler och tar ner bossar större än hans ego. Oneliners haglar titt som tätt i ett spel som ständigt kämpar för sin överlevnad. 

Kamala Khan, mer känd som Ms Marvel med överböjliga lemmar, ska försöka återförena det splittrade Avengers-gänget. Det glada A-Day-firandet slutade i ett terrordåd som fem år senare fortfarande har satt sina spår. Hjältarna har fått ta den största skulden, trots att röran egentligen går att skylla på en ond superskurk. 

Efter flera ”spränga en reaktor”- och ”hitta mekaniska delar”-uppdrag är Hulken, Iron Man, Captain America, Black Widow, Thor och deras nya vän Kamala Khan i full gång med att slå ner allt i sin väg. Jag får spela alla karaktärer, vilket innebär att tutorials för deras olika superkrafter förföljer mig nästan ända in i slutet. 

Men vad som hade kunnat bli väldigt komplicerat med sex separata färdighetsträd för varje karaktär känns faktiskt förvånansvärt intuitivt och enkelt. Alla har sina extra starka attacker att skryta med, så som ”veil of shadows” och ”high fives”. Att byta mellan hjältarna skapar ett konstant spänningsmoment och håller mig alert. Men det bidrar också till en stor mättnad.

Det finns knappt tid att pusta ut. Det är fullt ös medvetslös – precis som i filmernas ofta utdragna actionscener – tills jag är helt matt av alla ljud- och ljuseffekter. Men så fort jag är redo att säga ”tack och hej” räddar spelet sig själv med roligt gnabb mellan karaktärerna och självdistans. Trots en ganska förutsägbar story.

Efter solokampanjen fortsätter de bråkiga fighterna i multiplayerläget. Jag kan spela med tre AI-kompanjoner eller i co-op med onlinekompisar. Mikrotransaktioner finns det gott om och uppdragen känns repetitiva. Men jag har aldrig varit ett fan av att spela med andra, så det här är säkert ett toppenupplägg för lite mer socialt lagda personer.  

Jag försöker se spelet i ett större kontext och hittar saker jag gillar. Att Kamala Khan får en sådan ledande roll – som muslimsk ung kvinna i burkini – har ändå en stor betydelse för gamingvärlden. Och Tony Stark är precis lika störig men oemotståndlig som alltid. 

”Marvel’s Avengers” är på många sätt ren och skär fanservice, utan några större överraskningar. Det räcker nog gott och väl för många, men det räcker inte riktigt hela vägen för mig.